I början av hösten ordnade Europeiska revisionsrätten (ERR) ett seminarium i Bryssel där en allmän översikt över tillämpningen av EU-lagstiftningen på lokal nivå presenterades. Samtidigt diskuterades utmaningar relaterade till genomförandet av en påverkande EU-rätt. Jag deltog i en diskussionspanel som representant för Statens revisionsverk (VTV), eftersom VTV är ett av de få revisionsverken som ur ett nationellt perspektiv reviderat beredningen och genomförandet av EU-lagstiftningen.
Skribent
Varför fäster statliga revisionsmyndigheter uppmärksamhet vid beredningen och genomförandet av lagstiftningen? Lagstiftningens kvalitet har ett klart samband med användningen av offentliga medel, eftersom den i allmänhet regleras av lagstiftningen. Dessutom kan lagstiftningen styra beteendet i hög grad. En effektiv och resultatbringande användning av offentliga medel är beroende av hur lagstiftningen bereds och tillämpas. Brister i lagberedningsprocessen kan öka statsekonomins kostnader. Vid revisionsverket har lagstiftningens kvalitet varit ett fast revisionstema sedan 2018.
När EU-lagstiftning genomförs är det särskilt viktigt hur den nationella flexibiliteten utformas i direktiv. I revisionen av VTV från 2017 fästes uppmärksamhet vid att det ofta framgick endast indirekt av regeringens propositioner hur omfattande den nationella flexibiliteten enligt direktivet var och hur detta utnyttjats. Detta kan försämra lagberedningens transparens. Genomförandet av direktiv kan också ske i anslutning till en revidering av den nationella regleringen. Detta kan i sin tur orsaka oklarhet i fråga om vilka ändringar som motsvarar direktivets minimikrav och vilken del av lagstiftningen som hör till den nationella politiken.
När det gäller beredningen och genomförandet av EU-rätten är ett intressant exempel regeringens proposition (RP 179/2018) om ändring av skjutvapenlagen som nyligen var på remiss. Det är en av de senaste propositionerna om genomförande av direktiv till riksdagen.
Vapendirektivet har motiverats med behovet av att bekämpa missbruket av skjutvapen i brottsliga syften. Bakgrunden till direktivet utgörs av färska terrordåd. En intressant fråga hur effektivt ett regelverk som baserar sig på mycket tekniska detaljer kan vara i bekämpningen av brottslighet.
Vapendirektivet ändrades väsentligt under beredningen. Under beredningen lyckades man i hög grad påverka arbetet så att perspektiv som är viktiga för Finland beaktas i det slutliga direktivet.
Remissrundan om utkastet till regeringens proposition var exceptionellt kort, vilket även justitiekanslern fäste uppmärksamhet vid i sitt utlåtande. Regeringens proposition utvecklades dock avsevärt till följd av remissrundan, och en hel del ändringar gjordes utifrån utlåtandena. Detta visar att intressenters faktiska deltagande i lagberedningen har betydelse för lagstiftningens kvalitet.
Enligt handboken om lagberedningsprocessen bör intressenter höras även om genomförandet av ändringar, om betydande ändringar gjorts under beredningen. I detta fall gjordes det åtminstone inte öppet.
I regeringens proposition till riksdagen beskrivs på ett rätt omfattande och grundligt sätt de omständigheter i vilka den nationella flexibiliteten har utnyttjats. De avgöranden i vilka man valt ett strängare alternativ än vad direktivet förutsätter har däremot fått mindre uppmärksamhet. Slutresultatet är att det är relativt svårt att utan en direkt jämförelse med direktivet få en uppfattning om vilka avgöranden som baserar sig på nationell prövning.
Ett exceptionellt drag kan anses vara att om skjutvapenlagen träder i kraft så medför den på basis av direktivet att flera föremål som tidigare sålts fritt blir tillståndspliktiga efter en övergångstid på sex månader. Innehav av sådana föremål utan tillstånd blir samtidigt ett skjutvapenbrott. Sådana föremål kan även finnas hos andra personer än dem som ägnar sig åt skjutvapensport, till exempel som minnes- och prydnadsföremål.
Enligt regeringens proposition är syftet att den nya lagen ska träda i kraft så fort som möjligt. Det är motiverat att informera om ändringar på ett allmänt plan innan lagen träder i kraft. Annars kan rättsprocesser som fokuserar på straffrättsligt uppsåt orsaka onödig administrativ börda.
Ett annat exceptionellt drag är att lagen med stöd av direktivet förutsätter att tillstånd som beviljats efter en viss tidsfrist retroaktivt ska behandlas på nytt. Detta kan vara en utmaning för det förvaltningsrättsliga förtroendeskyddet, om tillstånd som godkänts tidigare och föremål som anskaffats med stöd av dem omprövas.