Skattestöd som en form av offentligt stöd har väckt mycket debatt under de senaste åren. Med skattestöd avses i praktiken skattebefrielser, skatteavdrag, lägre skattesatser och andra liknande åtgärder med vilka staten stöder en viss näring eller en viss grupp av skattskyldiga.
Beskattningens grundstruktur, dvs. det så kallade normala skattesystemet, definierades senast 2009 för nästan alla skatter. Endast energiskatten uppdaterades senare, 2011, när energibeskattningen förnyades. En del av skattebestämmelserna är skattestöd som avviker från det normala skattesystemet. För närvarande finns det över 180 sådana i Finland. År 2019 beräknas skattestöden uppgå till cirka 28,5 miljarder euro.
Det finns inte någon entydig lösning på hur skattestöd ska definieras
Varje land beslutar självt om vad deras normala skattesystem ska innehålla. Det kan göras på flera olika sätt. Det förutsätter val som inte entydigt kan motiveras. Det finns inte några klara regler för vad som bör ingå i ett normalt skattesystem.
Motiveringar för valen kan tas från ett teoretiskt ramverk, det rådande skattesystemet eller en kombination av båda. I beskattningen kan en bestämmelse fastslås som norm, till exempel enligt en hur stor del av de skattskyldiga den berör. Ju större andel bestämmelsen berör, desto mer sannolikt är det fråga om en norm. I en del länder har bestämmelsens ålder ibland setts som ett mått på vad som är en norm.
Om olika skattesatser ses som skattestöd eller till normen hörande varierar i olika länder. Det finns länder där till exempel mervärdeskattens olika skattesatser kan höra till det normala systemet, medan en sänkt skattesats alltid anses vara ett skattestöd i Finland. I Finland räknas förvärvsinkomstavdraget som ett skattestöd, medan det i en del länder anses höra till det normala systemet. På grund av skillnaderna i de olika normala skattesystemen är det svårt, och kanske till och med omöjligt, att jämföra skattestöden i olika länder. I Finland finns det också skillnader mellan definitioner från olika år.
När man begrundar kostnaderna för skattestöd är det bra att förstå vad det handlar om. Bara på så sätt kan man tolka vad antalet skattestöd och deras storleksklass beskriver. I Finland finns det bland skattestöden även bestämmelser som gagnar de skattskyldiga men som saknar något klart syfte för stödet. Till skattestöd räknas emellertid inte bestämmelser vars avvikelse från det normala skattesystemet grundar sig på enbart administrativa eller skattetekniska skäl.
Ett av de största skattestöden i dag är skattefriheten för kalkylerad bostadsinkomst. Den räknas som skattestöd eftersom bostaden anses producera ”bostadstjänster” för sina ägare, vilket kan jämställas med vinsten från andra investeringsobjekt. Vinst från andra investeringsobjekt beskattas men inte bostadsinkomsten och därför ses denna som skattestöd. Skattefria kostnadsersättningar som utbetalas till arbetstagare räknas däremot inte som skattestöd, fastän den del som överskrider de faktiska kostnaderna tolkas som skattefri inkomst. De har räknats till normerna på grund av att det är administrativt enkelt, eftersom det i praktiken är svårt att uppskatta varje skattskyldigs faktiska utgifter.
Uppdateringen av det normala skattesystemet kan ändra antalet skattestöd
När man definierar det normala skattesystemet bör man se skattesystemet som en helhet. Man är tvungen att begrunda syftet med beskattningen för varje skatteslag. Man måste fundera på vad som beskattas och varför, och varför en del inkomster är skattefria. Samtidigt går man igenom vilka olika skattesatser systemet innehållet och varför de tillämpas.
Uppdateringen av det normala skattesystemet kan påverka antalet skattestöd även om man inte skulle ändra bestämmelserna. Till exempel när det normala skattesystemet senast definierades 2009 förändrades antalet skattestöd då definitionen ändrades. Man beslutade inte om fler skattestöd utan en del av bestämmelserna tolkades nu som skattestöd i motsvarighet från tidigare tolkning och på så sätt ökade deras antal. Enligt definitionen 1998 hörde till exempel återanskaffningsreservering, kreditförlustreservering och garantireservering till det normala skattesystemet och var inte skattestöd, medan de enligt nuvarande definition är skattestöd.
Det är skäl att göra en helhetskartläggning av skattelagstiftningen då och då. Tiden börjar igen vara mogen för en sådan för det har snart gått tio år sedan senaste gång. För en kartläggning av skattelagstiftningen talar även nya ekonomiska fenomen som plattformsekonomi, delningsekonomi och cirkulär ekonomi, som kan påverka skattebasen. När innehållet i nuvarande skattelagstiftning har utretts är det igen lättare och mer fruktbart att diskutera skattebasen, nivån på skattestöden som minskar skattebasen, och behovet av skattestöd som alternativ till direkta stöd.
