Myndighetssamarbete är en viktig metod för att kunna garantera snabb hjälp i glesbefolkade områden. Samarbetet försvåras dock av myndigheternas befogenhetsgränser och begränsade resurser. Tillsammans med övriga ansvariga ministerier bör inrikesministeriet mer tydligt och konsekvent styra myndighetssamarbetet för säkerhetstjänster i glesbefolkade områden.
Att garantera snabb hjälp i dessa områden är en utmaning för akutvården, räddningsväsendet och framförallt polisväsendet. Tjänsteefterfrågan ökar i tillväxtcentrumen samtidigt som man ska garantera säkerhetstjänsterna för glesbygdens åldrande befolkning utan orimligt långa väntetider.
Myndighetssamarbete har uppmuntrats i redogörelse och strategier för den inre säkerheten samt projekt för utveckling av säkerheten i glesbefolkade områden. I revisionen bedömdes hur inrikesministeriet och statsrådet utvecklat och styrt de säkerhetsansvariga myndigheternas samarbete och säkerhetsplanering i glesbefolkade områden.
Revisionen fann att samarbetsstyrningen har varit otydlig. Inrikesministeriet styrde aktivt myndigheterna till samarbete 2006–2014, men därefter har styrningen minskat. Statens centralförvaltning har satt upp mål som ibland är motstridiga: å ena sidan skulle myndigheterna samarbeta men å andra sidan fokusera på sina grundläggande uppgifter. Samarbetet är smidigt och omedelbart i myndigheternas dagliga verksamhet, men situationen blir mer komplicerad om man behöver sköta uppgifter för en annan myndighets räkning. I sådana situationer begränsas den närmaste patrullens handlingskapacitet ofta av befogenhetsgränser och den egna myndighetens lagstadgade uppgifter.
Man har inte aktivt följt upp, utvärderat och förankrat god samarbetspraxis. Tydliga strukturer och en långsiktig styrning skulle stödja de regionala myndigheternas samarbete och verksamhet bäst. Säkerhetsorganiseringsfrågorna bör beaktas mer noggrant än tidigare i kommande reformer av lokal- och regionförvaltningen. Arbetet för att garantera säkerheten behöver också nytänkande och modiga utspel.