Revisionsverket förändras: Kontinuerligt lärande ställer krav på både de anställda och arbetsgivaren

I juli följde jag med en debatt på SuomiAreena om vem som har ansvaret för kontinuerligt lärande som är ett måste i det moderna arbetslivet. Kontentan av debatten var att det gäller att hitta en balans mellan tre parter – samhället, arbetsgivaren och arbetstagaren. Varje individ har ansvar för sin kompetensutveckling under olika skeden av lärandet och arbetskarriären. Det slutliga beslutet beror alltid på individen – motivationen att delta i utbildning kommer i hög grad inifrån. Det går inte att lära sig i stället för någon annan.

Tills vidare har vi inte sett någon genuin debatt om hur och vem som ska finansiera kontinuerligt lärande. Studier kräver ju både pengar och tid. Ofta är arbetsgivaren medgörlig och villig att flexa, förutsatt att arbetstagarens och arbetsgivarens behov och önskemål möts. Dessvärre är det möjligt att även det finländska arbetslivet infekteras av ”Silicon Valley-kulturen”, där människor svettas med kursmoduler på sin fritid och står själv för notan. Jag är inte heller immun mot studiernas lockelse. Intensiva studier känns meningsfulla och ger stor tillfredsställelse, samtidigt som den (myckna) tid som jag lägger ner på studierna är ofrånkomligt tid som dras av från annan avkoppling och rekreation.

Hur det ska gå att göra personalens kompetensutveckling till en inbyggd del av organisationen är med andra ord en viktig fråga. Lärande kan ses som en kontinuerlig process som hör ihop med arbetet. Arbetsmiljöerna bör göras sådana att de bidrar till människors lärande. Forskaren Leenamaija Otala, som är expert på kompetensutveckling, har i mitt tycke uttryckt detta på ett utmärkt sätt som att ”arbetsplatserna bör bli goda lärplatser”.

På revisionsverket vill vi att lärande ska vara kopplat till de individuella utvecklingsmålen och ha utgångspunkt i verkets mål. Avsikten är att erbjuda experterna allt mer mångsidiga lärupplevelser vid sidan av arbetet. Det är ytterst viktigt att var och en har ett reflekterande förhållningssätt till sitt arbete. De största insikterna kan nämligen födas ur misslyckanden.

Rädsla för att göra fel får inte förhindra kollektivt lärande

I ledarskapslitteraturen citeras ofta Robert Eichinger och Michael Lombardo (1996) och deras 70–20–10-modell för lärande i arbetet. Enligt modellen sker inlärning (hos chefer) till 70 procent genom krävande arbetsuppgifter, 20 procent genom interaktion med kolleger och endast 10 procent genom formell utbildning.

De ovan nämnda relationstalen har också ifrågasatts. Hur långt bär lärande i arbetet om arbetets innehåll och arbetssätten förändras radikalt eller man förväntas ta fram helt nya lösningar? I vissa situationer kan intensiv fort- och påbyggnadsutbildning ge bättre verktyg för det kompetenssprång som behövs.

Utöver lärande i arbetet har det blivit allt viktigare med att lära sig tillsammans. Vid kollektivt lärande byggs kompetensen upp genom gemensamma lärupplevelser. Dessvärre kan rädslan för att göra fel utgöra en stötesten, på grund av de många osäkerhetskänslor som anknyter till lärande. Det är nyttigt för var och en att ibland lägga ut sina kunskaper inför kollegorna, och utbyte av erfarenheter gynnar både de enskilda anställda och organisationen. Bägge sidorna kan lära sig av processen.

Att ändra organisationskulturen är svårt men värt ett försök

Statens revisionsverk har sett över sin strategi och sitt ledningssystem i syfte att skapa en bredare samhällseffekt. För att hjälpa till vid förändringen har revisionsverket inrättat fyra kompetenscenter som bistår verkets personal vid kompetensutveckling och chefsarbete. Målet är att säkerställa mångsidig och aktuell kompetens på revisionsverket och ge de anställda möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling.

Den kultur som vi har på arbetsplatsen spelar en nyckelroll i förändringen. Med anledning av revisionsbranschens natur är det ingalunda enkelt att genomföra en kulturförändring på revisionsverket. I en verksamhetsmiljö där allt ska göras enligt standarder och direktiv känns det inte särdeles naturligt att ”helt enkelt göra saker på nytt sätt” eller ”testa och justera”. Statens revisionsverk ses som en expertauktoritet och revisorerna eftersträvar felfri verksamhet. Medan vår bransch påverkas av kraftiga reformer är det nödvändigt att vi kan hålla fast vid förtroende och transparens.

En viktig fråga för att vi ska lyckas med förändringen är därför hur vi ska skapa ett inlärnings- och reflektionsvänligt klimat i organisationen, så att människor öppet kan prata om sina fel och osäkerheter med kollegorna.

Blogginlägget bygger på idéer och tankar från debatterna på SuomiAreena i Björneborg, såväl på ort och ställe som i sociala medier.