EU:s skuldregler förnyas i år. Det förändrar bland annat i vilken takt och inom vilken tid medlemsländerna ska minska sin skuldsättning. Anpassningsbehovet för de offentliga finanserna, det vill säga behovet av skattehöjningar och nedskärningar, bedöms landsvis med hjälp av en skuldhållbarhetsanalys.
Skribent
De offentliga finansernas läge har förekommit ofta i rubrikerna under de senaste månaderna. Miljarder har passerat revy när olika parter har bedömt storleksordningen för en tilläggsanpassning.
Olika stora anpassningsbedömningar kan knappast undvikas. Det som ändå är viktigare än ett exakt miljardbelopp är i vilken riktning de offentliga finanserna utvecklas.
Behovet av tilläggsanpassning kommer inte som en stor överraskning. Enligt den finanspolitiska övervakningens rapport i slutet av fjolåret krävs det antagligen ytterligare åtgärder och en breddning av åtgärderna för att regeringens underskottsmål ska kunna uppnås.
Med andra ord råder det obalans mellan regeringens skuldmål och finanspolitiska åtgärder. Som stöd för de omfattande besluten på utgiftssidan har även beskattningsåtgärder efterlysts.
Kärnan i diskussionen om anpassningsåtgärder utgörs av EU:s finanspolitiska regler. Enligt dem får den offentliga sektorns underskott vara högst 3 procent och skuldkvoten 60 procent i förhållande till bruttonationalprodukten. På basis av de senaste prognoserna verkar det som att de offentliga finansernas underskott kommer att överstiga referensvärdet på 3 procent i år och nästa år om nya anpassningsåtgärder inte vidtas.
Ett överskridande av referensvärdena kan leda till ett EDP-förfarande som innebär att medlemslandet måste anpassa sina offentliga finanser under översyn av EU-kommissionen och Europarådet.
EU:s förnyade skuldregler ställer upp olika mål för medlemsländerna
En central fråga har fått mindre uppmärksamhet i den offentliga debatten: reformen av EU:s finanspolitiska regler är nu inne på slutrakan. Reformen förändrar EU:s nuvarande finanspolitiska regler betydligt, även om grundavtalets referensvärden för underskott och skuldkvot förblir oförändrade.
Målet med reformen är att förenkla regelverket och bättre beakta medlemsländernas varierande utmaningar inom de offentliga finanserna.
I framtiden förhandlar varje medlemsland med kommissionen om en finans- och strukturpolitisk plan på medellång sikt. I planen beskrivs med vilka åtgärder medlemslandet ämnar bryta skuldsättningen och skapa hållbar tillväxt.
Utifrån kommissionens lagstiftningsförslag nådde medlemsländerna i december i fjol en kompromiss om förnyade finanspolitiska regler. I kapitel 3 i rapporten om övervakningen av finanspolitiken (2023) analyserar vi kommissionens lagstiftningsförslag i detalj samt skuldhållbarhetsanalysen i anslutning till det.
I början av året nådde också Europarådet och parlamentet samförstånd i förhandlingarna. Som det ser ut nu kommer medlemsländerna att lämna in sina medelfristiga planer hösten 2024. De uppdaterade reglerna kommer att tillämpas på finanspolitiken 2025.
I vilket fall som helst kommer det här året att bli ett övergångsår då man övergår från gamla regler till nya.
Granskning per medlemsland är ett steg i rätt riktning
Reformen bygger på en skuldhållbarhetsanalys. Skuldhållbarhetsanalysen ger en bild av hur underskottet och skuldkvoten kommer att utvecklas med hjälp av vissa prognoser för den ekonomiska tillväxten, räntorna och primärsaldot. Även eventuella avvikelser från de här variablernas prognoser beaktas i analysen.
Kommissionen använder analysen för att beräkna ett så kallat referensscenario för varje medlemsland, där trenden för den beräknade skuldkvoten kan hållas sjunkande på ett trovärdigt sätt i framtiden. I referensscenariot ska även det beräknade underskottet ligga under gränsvärdet på 3 procent.
Utöver dessa kriterier krävde vissa medlemsländer extra skyddsklausuler för att säkerställa att det beräknade underskottet och den beräknade skuldkvoten minskar redan under anpassningsperioden. Säkerhetsklausulerna ställer strikta numeriska kriterier på underskottet och skuldkvoten som måste uppfyllas i referensscenariot, oberoende av resultaten från skuldhållbarhetsanalysen.
Till exempel i Finland bör skuldkvoten minskas med i genomsnitt 0,5 procentenheter under anpassningsperioden. Under en anpassningsperiod på fyra år innebär detta en minskning på 2 procentenheter i skuldkvoten. Dessutom bör det strukturella underskottet ligga 1,5 procentenheter från gränsvärdet på 3 procent.
Skuldhållbarhetsanalysens resultat ger ett referensscenario, som uppfyller alla tre kriterier i figur 1. Det kriterium som ger det strängaste referensscenariot fungerar så att säga som ett begränsande kriterium. Det här referensscenariot används för att härleda nettoutgiftsbanan, som definieras i figur 2.
Kommissionen publicerar referensscenariot och använder det som grund vid bilaterala diskussioner med medlemslandet om den finans- och strukturpolitiska planen, anpassningsbanan för de offentliga finanserna samt strukturella reformer och investeringar. Den slutliga nettoutgiftsbanan (och anpassningsbanan som motsvarar den) bestäms efter att den finans- och strukturpolitiska planen utvärderats (Europeiska kommissionen) och godkänts (Europarådet).
Referensscenariot kan indelas i en anpassnings- och granskningsperiod (figur 3). Anpassningsperioden varar i fyra år. Perioden kan förlängas med högst tre år om medlemslandet i sin plan förbinder sig till reformer och investeringar som stöder tillväxt. Granskningsperioden är 10 år och under den utvärderas skuldkvotens och underskottets utveckling.
Skuldhållbarhetsanalysen ska hjälpa identifiera de viktigaste riskerna som påverkar skuldutvecklingen
Skuldhållbarhetsanalysen fungerar som en nyttig referensram och ett analysinstrument som används när nettoutgiftsbanan för varje medlemsland fastställs. Skuldhållbarhetsanalysen tillämpas separat på varje medlemsland. Prognoserna för den ekonomiska tillväxten, räntorna och primärsaldot är landsspecifika i analysen. Några av bakgrundsantagandena i analysen är ändå de samma för alla länder.
I analysen beaktas också olika ekonomiska beroendeförhållanden, såsom finanspolitikens multiplikatoreffekter. Dessa och alla andra antaganden kommer att utvärderas i en arbetsgrupp som tillsätts separat.
De nya skuldreglerna är i många avseenden en kompromiss. De återspeglar den tydliga skiljelinje som råder mellan medlemsländerna om finanspolitikens roll. Reformen innehåller många sådana faktorer som gör det möjligt att svara på överraskande ekonomiska chocker och som samtidigt bidrar till att trygga skuldhållbarheten på lång sikt.
