Miljöministeriet och jord- och skogsbruksministeriet har i sin styrning inte i tillräcklig grad sett till kostnadseffektiviteten i den statliga finansieringen för att minska näringsbelastningen från jordbruket. Ministerierna bör tydligt och välgrundat definiera målen för minskningen av belastningen, koncentrera finansieringen till de mest kostnadseffektiva åtgärderna och ställena samt producera systematisk information om finansieringens effekter.
Enligt lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen är de allmänna målen för vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen att skydda, förbättra och återställa vattnen och Östersjön så att ytvattnens och grundvattnens eller Östersjöns status inte försämras samt att deras status är åtminstone god. Eutrofiering som beror på näringsbelastningen är det största problemet i Finlands vattendrag och havsområden, och största delen av näringsbelastningen härrör från jordbruket.
Vid revisionen utreddes om statsförvaltningen genom planeringen av vatten- och havsvården har skapat goda förutsättningar för att minska näringsbelastningen från jordbruket på ett ekonomiskt, effektivt och verkningsfullt sätt. Dessutom utreddes om finansieringsprogrammen för vatten- och havsvården har lyckats lösa utmaningarna med att minska näringsbelastningen från jordbruket samt om uppföljningen, rapporteringen och utvärderingen av samt kommunikationen om vatten- och havsvården har gett tillräcklig och högklassig information om verksamhetens resultat.
Övergödningen av vattendragen och havsområdena orsakar betydande miljöolägenheter samt statsfinansiella förluster och kostnader. Det är svårt att uppskatta storleken på de medel som staten använder för vatten- och havsvården, eftersom finansieringen varken planeras eller övervakas som en helhet. När statsrådet godkänner vatten- och havsförvaltningsplanerna, beviljar det inte anslag för genomförandet av dem. Beslut om finansieringen fattas separat i statens budgetprocess och i planeringen av flera separata finansieringsprogram. Effekten av planerna för vatten- och havsvården på finansieringen är oklar.
Den överlägset största delen av finansieringen av vatten- och havsvården har bestått av miljöersättningar för jordbruket som jord- och skogsbruksministeriet administrerar. Åren 2015–2022 användes i genomsnitt cirka 220 miljoner euro årligen för ersättningar som anknöt till vatten- och havsvården och planen är att åren 2023–2027 ska cirka 150 miljoner euro användas per år. Finansiering har dessutom beviljats under de senaste tio åren från jord- och skogsbruksministeriets försöksprogram för återvinning av näringsämnen, miljöministeriets program för effektiverat vattenskydd och miljöministeriets program för främjande av återvinning av näringsämnen och förbättring av Skärgårdshavets tillstånd.
Trots den omfattande finansieringen har god status i vattendragen och havsområdena inte uppnåtts och näringsbelastningen från jordbruket har inte minskat märkbart under de senaste 30 åren.
I planeringen av vatten- och havsvården och de tillhörande finansieringsprogrammen har inga tydliga mål ställts upp för minskningen av näringsbelastningen från jordbruket. Därför är det inte heller möjligt att exakt fastställa målutfallet. I de nya miljömålen för havsvården för åren 2024–2030 ingår också mål för jordbruket. Fastän målen skulle uppnås är de i fråga om övergödningen inte tillräckliga för att åstadkomma god status i kustvattnen åtminstone under de följande 30 åren.
Utifrån revisionen har den statsfinansiella kostnadseffektiviteten som helhet inte haft någon tydlig roll i valet, planeringen och uppföljningen av vatten- och havsvårdsåtgärderna. Eftersom ambitionen är att främja många mål med samma metoder, skulle transparensen i beslutsfattandet förutsätta en systematisk bedömning av åtgärdsalternativen och en öppen motivering av valen med tanke på de olika målen, inklusive vattenskyddets kostnadseffektivitet. Med avseende på vattenvården är de viktigaste åtgärderna de som minskar onödig gödsling, de som effektivast förebygger tillförsel av näringsämnen från åkrarna till vattendragen samt de som främjar flyttning av gödselnäring från områden med överskott till områden med behov av näring på ett ekonomiskt och miljömässigt hållbart sätt.
Användningen av fosfor på åkrarna är fortfarande på många ställen större än växternas behov, särskilt på grund av gödselkoncentrationer i områden med stark inriktning på husdjursskötsel. Begränsningarna av gödsling i fosforförordningen, som trädde i kraft 2023, överskrider delvis fortfarande växternas behov och undantaget för stallgödsel i förordningen möjliggör övergödsling med gödselnäring.
Ministerierna har inte tagit fram heltäckande och systematisk tillsynssinformation om vatten- och havsvårdens och de tillhörande finansieringsprogrammens effektivitet. Därför är det svårt för förvaltningen att på ett övergripande och övertygande sätt informera riksdagen och medborgarna om saken. Avseende bör fästas vid att rätta till detta exempelvis i den pågående totalreformen av informationshanteringen inom vatten- och havsvården.