Statens revisionsverks plats
”I anknytning till riksdagen finns statens revisionsverk (revisionsverket), som är oavhängigt. Revisionsverket har till uppgift att granska lagligheten av och ändamålsenligheten i statsfinanserna samt iakttagandet av statsbudgeten.”
(Lag om statens revisionsverk 14.7.2000)
Laglighet eller effektivitet?
Grunden till det nuvarande Statens revisionsverk lades 1824, då en allmän revisionsrätt inrättades i det autonoma storfurstendömet Finland. Kärnan i verksamheten var redan från början revision av räkenskaperna vid statens ämbetsverk. Uppgiften var att utreda att de medel som beviljats i budgeten hade använts i överensstämmelse med besluten och lagen samt att lyfta fram felaktigheter och missbruk. Tyngdpunkten låg länge på revision av räkenskaperna, men den flyttades småningom till revision av ändamålsenligheten i skötseln av statsfinanserna.
Fram till 1973 skulle revisionsverket granska alla räkenskapsverks årsredovisningar och bokslut. Då ändrades förordningen om revisionsverket så att verket fick bestämma självständigt vad som granskades och i vilken omfattning. I och med förordningen slutade revisionsverket att granska alla räkenskapsverk. Antalet ämbetsverk hade ökat kraftigt, till exempel mellan 1972 och 1975 ökade antalet räkenskapsverk från 52 till 100.[1] Orsaken till ökningen var byggandet av välfärdsstaten, som ledde till att förvaltningen växte och därmed även antalet räkenskapsverk. Revisionsverkets resurser höll inte samma takt som den ökade arbetsmängden, och därför var man tvungen att ge avkall på revisionsansvaret.
I syfte att föregripa förändringar utarbetade revisionsverket instruktioner för att effektivisera den interna kontrollen. Genom detta kunde ämbetsverkens laglighetsgranskning antas bli bättre utan revisionsverkets årliga ingripande.
Ett annat sätt att effektivisera revisionen var att koncentrera resurserna. I början av 1970-talet ansåg man att ett sätt att effektivisera redovisningsrevisionen var att fokusera på siffror. Revisionsverkets revisionsarbete hade sedan 1940-talet balanserat mellan två element som lyfts fram i lag, laglighetsgranskning och ändamålsenlighet (senare användes termen effektivitet). I lagen om revision av statshushållningen från 1947 gavs revisionsverket i uppdrag att ”granska lagligheten och ändamålsenligheten av skötseln av statens hushållning samt iakttagandet av statsförslaget ävensom att sköta statens allmänna bokföring”.[2]
Med det ovan nämnda avsågs övervakning av efterlevnaden av lagar, förordningar, föreskrifter och statsbudgeten samt siffergranskning av ämbetsverkens räkenskaper. I takt med att ämbetsverkens interna revision utvecklades behövde revisionsverket inte satsa på siffergranskning på samma sätt som tidigare, utan antog att fokus skulle flyttas till revision av åtgärdernas lönsamhet, genomförandet av fastställda syften och effektiviteten i förfaringssätten.[3] Sedan övergången mellan 1960- och 1970-talet hade man i allt högre grad ställt krav på att revisionsverket skulle rikta sin uppmärksamhet huvudsakligen mot revision av ändamålsenligheten.[4] ”Nå, vad granskar ni, laglighet eller ändamålsenlighet?” utbrast president Urho Kekkonen på Statens revisionsverks 150-årsjubileumsfest.[5]
En av anledningarna till att endast en del av räkenskapsverken granskades på årsnivå var just det faktum att resurserna inriktades på att utreda effektiviteten. Förskjutningen hade skett småningom, men nu började revisionsverket mer medvetet åtskilja revisionsprodukterna i olika slag. Vägen var dock lång och först i början av 1990-talet kunde funktionerna förtydligas. År 1992 åtskildes slutligen redovisningsrevisionen och förvaltningsrevisionen från varandra. I praktiken förblev revisionsverksamheten mycket flexibel och det fanns ingen absolut modell för hur revisionerna skulle göras. Metoderna kunde också variera från en revision till en annan.[6]
När man hade beslutat att slopa den blandade modellen för redovisningsrevision och förvaltningsrevision började man effektivisera redovisningsrevisionen. Vid ingången av 1990-talet ställde man upp målet att tiden för revision av ett räkenskapsverk skulle minskas till 20 dygn. Som metoder infördes bland annat checklistor, beskrivningar av den interna kontrollen, sampling av verifikat och automatisk databehandling. Efter försöksfasen ställde man upp som mål att man senast 1992 skulle genomföra årsrevisioner av alla räkenskapsverk. Målet uppnåddes dock först 1995.[7]
I början av 1990-talet justerades också revisionsverkets organisation. Inom statsförvaltningen hade man beslutat att slopa den kollegiala strukturen, där ämbetsverkens beslut fattades kollegialt av generaldirektören tillsammans med avdelningscheferna. Vid revisionsverket gjordes denna ändring 1992, i början av generaldirektör Tapio Leskinens period. Kollegiet ersattes av en ledningsgrupp, men i sista hand fattades besluten av generaldirektören (i den kollegiala modellen röstade man om besluten vid behov), om denna inte delegerade beslutanderätten till någon annan. Lagen om statens revisionsverks befäste senare generaldirektörens maktposition.[8]
Nya revisionsområden
Den ekonomiska recessionen i västvärlden, östhandelns kollaps och avregleringen av finansmarknaden inverkade på den djupa recessionen i början av 1990-talet. För revisionsverket innebar situationen ytterligare uppgifter, eftersom dess granskningsrätt utökades 1993 till att omfatta statens säkerhetsfond och bankstödet. Säkerhetsfonden hade grundats föregående år för att säkerställa depositionsbankernas verksamhet och insättarnas sparmedel. Tidigare hade säkerhetsarrangemanget varit beroende av banksektorns egna säkerhetsfonder. Sparbankernas Central-Aktie-Bank (SCAB), som hamnade i stora svårigheter och som togs i besittning av Finlands Bank 1991, pekade dock på systemets sårbarhet.
Statens säkerhetsfond var tvungen att bevilja dessa säkerhetsfonder stödlån och borgen vid behov. Då stödverksamheten var rätt så omfattande på grund av lågkonjunkturen ansågs det nödvändigt att fonden och de banker som fått stöd via den skulle omfattas av revisionsverkets och även statsrevisorernas revisioner.[9]
Efter det kalla krigets slut 1992 lämnade Finland in en ansökan om medlemskap i Europeiska gemenskapen. Under medlemskapsförhandlingarna 1993 omvandlades EG till Europeiska unionen i enlighet med Maastrichtfördraget. Under förhandlingarna började revisionsverket förbereda sig för ett nytt uppdrag och våren 1995 tillsattes en EU-kontaktgrupp som skulle främja skapandet av kontakter mellan Europeiska revisionsrätten och den finländska statsförvaltningen. EU-medlemskapet institutionaliserade också verkets internationella kontakter. Det väsentliga för revisionsverksamheten var att revisionsverket fick befogenheter att granska alla medelöverföringar mellan Finland och Europeiska unionen.[10]
Samma år som Finland anslöt sig till Europeiska unionen grundade revisionsverket regionala verksamhetsställen i Åbo, Jyväskylä och Uleåborg. Bakom denna tanke låg ursprungligen regionalpolitiken. Decentraliseringen av statsförvaltningens verksamhetsställen till landskapen hade i regionalpolitikens namn planerats sedan mitten av 1980-talet, och planerna gällde naturligtvis också revisionsverket. I sitt utlåtande till Kommittén för decentralisering av förvaltningen ansåg revisionsverket det vara möjligt att inrätta regionala verksamhetsställen i länens huvudstäder. Modellen testades också vid revisionsverket, men resultatet av försöket var en negativ ståndpunkt i frågan.
Situationen förändrades på 1990-talet när länens uppgifter – och slutligen även länen – minskade i antal och ansvarsförbindelser som tidigare hade hört till dem överfördes till kommunerna. Samtidigt frigjordes personal från länsstyrelserna, vilket på nytt väckte tanken på regionala verksamhetsställen vid revisionsverket. Detta utmynnade i de nämnda regionala verksamhetsställena.[11] De var distansarbetsplatser till sin karaktär och ledningen fanns i Helsingfors. Verksamhetsstället i Uleåborg är fortfarande verksamt 2025; däremot upphörde verksamheten i Jyväskylä redan 2001 och i Åbo 2020.
Riksdagen och lagen om statens revisionsverk
En stor förändring i Statens revisionsverks administrativa ställning var att verket, som hade lytt under Finansministeriet, blev ett oavhängigt revisionsverk i anknytning till riksdagen 2001. Ändringsbehovet uppstod inte internt inom revisionsverket utan i riksdagen. Det motiverades framför allt med att riksdagens tillgång till information om statsfinanserna skulle förbättras. Riksdagens möjligheter att övervaka skötseln av statsfinanserna genom sin budgetmakt hade försämrats på många sätt sedan 1960-talet.
Till exempel statliga affärsverk och statsbolag, dvs. aktiebolag med statlig majoritet, statliga intressebolag där staten har ett betydande innehav samt medelöverföringar som hör till statsbidrags- och statsandelssystemet låg utanför riksdagens budgetmakt. Revisionsverket bedömde senare att över 60 procent av de statliga medlen fanns någon annanstans än vid enheterna inom statens budgetekonomi.[12]
I samband med anslutningen till riksdagen fick revisionsverket en grundlagsenlig ställning och den nya lagen om statens revisionsverk, med mera detaljerade bestämmelser om revisionsverkets uppgifter, stiftades. I lagen följde revisionsverkets uppgifter det tidigare schemat. Revisionsverket skulle granska lagligheten av och ändamålsenligheten i skötseln av statsfinanserna samt iakttagandet av statsbudgeten. Om rätten att granska medelöverföringar mellan Finland och Europeiska gemenskaperna föreskrevs separat på samma sätt som tidigare. Riksdagens ekonomi, de fonder som stod under riksdagens garanti, Finlands Bank och Folkpensionsanstalten stod fortfarande utanför verkets granskningsrätt.[13]
Ändringen hade inte just någon direkt inverkan på det praktiska revisionsarbetet. Indirekt var betydelsen däremot större, vilket syntes konkret i form av ett betydligt mer omfattande rapporteringsuppdrag än tidigare. Enligt lagen om statens revisionsverk skulle verket årligen lämna en berättelse om sin verksamhet och vid behov särskilda berättelser till riksdagen. Alla dessa lämnades till riksdagens finansutskott och i regel var det utskottets förvaltnings- och revisionssektion som ansvarade för att behandla dem.
Årsberättelserna och de särskilda berättelserna som lämnades till riksdagen tvingade fram ett nytt sätt att tänka på presentationen av dem och deras innehåll. Detta påverkade i sin tur inriktningen av revisionsverksamheten, i synnerhet av förvaltningsrevisionen, på områden som var viktiga för riksdagen.
Inom förvaltningsrevisionen gick man i början av 2000-talet in för att lyfta fram betydande brister och problem i förvaltningens effektivitet samt de grundläggande orsakerna till dem. Dessutom skulle revisionsverket ta fram den information som behövdes för ekonomistyrningen i ett användbart format för beslutsfattarna.[14] Dessa mål syntes i fastställandet av fokusområdena för förvaltningsrevisionen. Under 2001–2002 fokuserade förvaltningsrevisionen på förvaltningens ekonomiska styrsystem, på statens finansieringssystem, investeringar och anskaffningar samt på statsunderstöd och andra stöd – dessa var föremål för särskilt intresse i riksdagens finansutskott.
Därefter prioriterades särskilt statens budgetproposition och bokslut jämte bokslutsberättelse, vilket berodde på den reform av statsbokslutet som genomfördes 2004. Revisionsverkets mål var att säkerställa att riksdagen fick tillräckliga och riktiga uppgifter i budgetpropositionerna och bokslutsberättelserna.
Revisionsverkets redovisningsrevisioner fortsatte som förut i anknytning till riksdagen. Alla räkenskapsverk som hade omfattats av revisionsverkets granskningsrätt reviderades fortsättningsvis. Antalet räkenskapsverk förblev relativt konstant i flera år och den enda större förändringen före 2009 gällde fonderna utanför statsbudgeten. Riksdagen började kräva att revisionsverket skulle göra redovisningsrevisionen av dem i syfte att få en bättre bild av hur de statliga medlen användes. Kravet återspeglade riksdagens behov av att bättre kunna kontrollera hur de offentliga medlen användes, eftersom en allt större del av statens penningrörelse hade uteslutits från riksdagens budgetmakt.
Fonderna utanför budgeten utgjorde i sig endast en liten del av den penninganvändning inom statsförvaltningen som skedde utanför budgeten. Frågan var delvis principiell. I och med riksdagens krav inkluderades två av elva fonder – Brandskyddsfonden och Oljeskyddsfonden – i revisionsverkets revisionsuppdrag 2003–2005. För de övrigas del lämnades frågan därhän på grund av ministeriernas motstånd. Senare, år 2015, överfördes dock ansvaret för revisionen av Statens televisions- och radiofond till revisionsverket. Ändringen motiverades med pengar: överföringen bedömdes vara det totalekonomiskt mest fördelaktiga sättet att ordna redovisningsrevisionen av fonden.[15]
Anknytningen till riksdagen och offentlighetslagen från 1999 medförde utmaningar för informationsverksamheten och hanteringen av informationens offentlighet. I och med berättelserna till riksdagen blev resultaten av revisionsverkets revision dessutom kända för allmänheten på ett helt nytt sätt. Som ett svar på utmaningen inrättade man en informatörstjänst vid revisionsverket, utvecklade man den elektroniska kommunikationen och började man planera en tidskrift som djuplodade granskningsverksamheten och som år 2007, efter en lång beredning, började komma ut två gånger om året under namnet Reviisori. Tidningen utkom fram till 2016.
Revisionsutskottet och höjning av profilen
Revisionsverkets riksdagssamarbete genomgick en förändring 2007, då ett revisionsutskott tillsattes i riksdagen. Utskottet blev den viktigaste kanalen för riksdagen att få del av revisionsverkets synpunkter. Finansutskottet var naturligtvis fortfarande ett utskott där revisionsverkets tjänstemän ofta hördes och till vilket revisionsverket lämnade många utlåtanden.
Tillsättandet av revisionsutskottet förtydligade revisionsverkets ställning i förhållande till riksdagen. I riksdagen var revisionsutskottet på sätt och vis revisionsverkets spegel, som granskade statsfinanserna genom parlamentarisk tillsyn och samtidigt tog en roll som tidigare tillhörde statsrevisorerna. Matti Ahde, den första ordföranden för revisionsutskottet, sammanfattade förhållandet genom att säga att revisionsutskottet tonsatte det libretto som revisionsverket hade skrivit.
Förändringen stärkte revisionsverkets ställning och gjorde verket mer känt. Revisionsverket ville också medvetet separera sig från andra ämbetsverk och ryktet som centralt ämbetsverk. Revisionsverket strävade efter att profilera sig som en oavhängig tillsynsmyndighet i anknytning till riksdagen vid sidan av riksdagens justitieombudsman. I årsberättelserna började man betona revisionsverkets särskilda plats i ämbetsverksgalleriet:
”Statens revisionsverk är en extern oavhängig myndighet för tillsyn över den egentliga statsförvaltningen eller den förvaltning som är underställd riksdagen. I fråga om sin ställning hör revisionsverket i likhet med riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern vid statsrådet till de i grundlagen föreskrivna tillsynsmyndigheterna.”[16]
Under Tuomas Pöystis generaldirektörsperiod (2007–2015) började man också fästa allt större avseende vid den offentliga bilden av revisionsverket. Ambitionen var att effektivisera mediesynligheten och man satsade på samarbete med intressentgrupper i högre grad än tidigare. Berättelserna till riksdagen utvecklades å sin sida så att man mer medvetet beaktade det makroekonomiska perspektivet som Pöysti drev. Ett gemensamt drag i reformerna var en stark vilja att öka revisionsverkets effektivitet. Man ville se revisionsverket som något annat än en grå myndighet bland andra.
På den internationella organisationen för högsta revisionsinstitutioner INTOSAI:s möte i Peru 1977 antecknades för första gången de grundläggande principerna för hur revisionsverksamheten ska ordnas. Därefter vidareutvecklade man gemensamma revisionsmetoder och -standarder på internationella möten. Dessa anvisningar påverkade i allt högre grad också de standarder som revisionsverket slog fast för sig inom de olika revisionsslagen. Under Pöystis period och senare under Tytti Yli-Viikaris period, som blev generaldirektör efter Pöysti, gick revisionsverket in för att delta aktivt i det internationella revisionssamarbetet och verket ingick också bilaterala avtal med länder utanför Europa. De viktigaste internationella samarbetena fokuserade dock fortsättningsvis på Europeiska unionen och i synnerhet på de nordiska länderna och Estland.
Statsfinansernas och förvaltningens effektivitet
Planmässigheten i styrningen av statsfinanserna och betydelsen av uppföljningen av måluppfyllelsen började öka vid ingången av 2010-talet. År 2003 gjordes en reform av ramförfarandet för att skärpa den ekonomiska styrningen, och ett år senare inrättades en controllerfunktion vid Finansministeriet. Dess uppgift var att säkerställa att riktiga och tillräckliga uppgifter om statsfinanserna och verksamhetens resultat, i synnerhet dess effektivitet, lämnades till riksdagen i rapporten om statens bokslut.
Samma trend återspeglades i revisionsverkets verksamhet. I förvaltningsrevisionerna och berättelserna till riksdagen började man i allt högre grad beakta sambandet mellan observationerna och statsfinanserna som helhet och effektiviteten i förvaltningens verksamhet i synnerhet. Tuomas Pöysti, som tillträdde som generaldirektör 2007, strävade efter att stärka denna linje ytterligare, eftersom han före generaldirektörsposten hade arbetat som controller vid Finansministeriet. Mikko Koiranen, som var förvaltningschef, har beskrivit ändringen så här: “Man övergick från att granska enskilda anslag till att granska helheter som är av totalekonomisk betydelse samt till att utveckla metodiskt tillförlitlig kunskapsbildning.”[17]
Nya teman i planerna för förvaltningsrevisionerna var ”de ekonomiska effekterna av i regeringens propositioner föregripna och i praktiken förverkligade författningar” och ”produktiviteten i förvaltningen”.[18] Vid förvaltningsrevisionerna betonades effektiviteten alltmer och därför ändrades namnet på revisionsslaget till effektivitetsrevision 2009.[19]
Vid effektivitetsrevisionerna och redan några år tidigare vid förvaltningsrevisionerna undersökte man djupgående hur effektiva statsförvaltningens åtgärder hade varit och om de önskade målen hade uppnåtts. Vid ingången av 2010-talet betonades det samhälleliga genomslaget vid effektivitetsrevisionen.[20] På så sätt försökte revisionsverket påverka förvaltningsutvecklingen mer medvetet. Man lyckades också med detta. Till exempel 2013 inverkade revisionsverkets effektivitetsrevisioner direkt på lagstiftningen om statens gemensamma IT-funktioner och riktlinjerna för inrättandet av Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori.[21]
Att laglighets- och ändamålsenlighetsgranskningen samtidigt höll på att åtskiljas till ett separat revisionsslag inverkade också på namnändringen från förvaltningsrevision till effektivitetsrevision. Med laglighetsgranskningar avsågs granskningar där den huvudsakliga granskningsfrågan och granskningsupplägget var laglighet eller efterlevnad av de normativa kraven på god förvaltning.[22]
Laglighetsgranskningen hade hört till både redovisningsrevisionen och förvaltnings-/effektivitetsrevisionen, men den blev ett separat revisionsslag 2010. Profileringen som ett separat revisionsslag blev aktuell också eftersom separata internationella ISSAI-standarder hade fastställts för laglighetsgranskningen lite tidigare.[23] Antalet laglighetsgranskningar har varit några per år och de har visat sig vara fungerande verktyg för att utveckla förvaltningen och skötseln av finanserna.
Vid revision av styrningssystem kombinerades kunnandet inom redovisningsrevisions- och effektivitetsrevision på samma sätt som vid laglighetsgranskning. Enligt den handbok som utarbetades vid revisionsverket 2010 avsåg man med styrningssystem de rutiner och system hos förvaltningsområdets ledning som ledningen använde för att göra sitt förvaltningsområde effektivt, men det omfattade också ledningens sätt att rapportera om sin verksamhet till riksdagen.
Revision av styrningssystem var ett strategienligt utvecklingsobjekt 2007–2010 och revisionsresultaten ingick som en del av revisionsverkets rapportering i den särskilda berättelsen till riksdagen om bokslutsberättelsen.[24] Revisioner av styrningssystem gjordes fram till 2017, och då hade nästan alla förvaltningsområden gåtts igenom. Verksamheten avtog dock småningom i synnerhet eftersom ledningen fäste sin uppmärksamhet på annat.
De betydande ändringarna i redovisningsrevisionerna under 2010-talet gällde universiteten samt närings-, trafik- och miljöcentralerna (NTM-centralerna). I enlighet med regeringsprogrammet för Matti Vanhanens andra regering utarbetades en universitetslag för Finland, som trädde i kraft i början av 2010. I och med lagen frigjordes universiteten från den statliga organisationen och de fick ekonomisk-administrativ autonomi. Efter reformen hörde universiteten inte längre till staten, utan de var självständiga inrättningar eller stiftelser.
För revisionsverket innebar detta att redovisningsrevisionen av universiteten upphörde, därför att enligt den nya lagen skulle universiteten ordna sin lagstadgade redovisningsrevision via privata revisionssammanslutningar.[25] Effekten syntes 2011 då antalet bokföringsenheter, som räkenskapsverken nu kallades och som skulle granskas, minskade från 118 till 90.[26]
Följande nedgång i antalet bokföringsenheter skedde 2013, då antalet minskade till 69. Orsaken var reformen av NTM-centralerna. NTM-centralernas och även arbets- och näringsbyråernas ekonomi- och personalförvaltning anvisades NTM-centralen i Södra Savolax, som därefter fungerade som bokföringsenhet för alla NTM-centraler.[27] År 2015 omvandlades den till NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter. Revisionsverket hade fortsatt ansvar för redovisningsrevisionen av den.
Tillsynsuppdragen kommer
Att granskningen av finanspolitikens kunskapsunderlag och effektivitet blev en separat revisionsform 2010 innebar också att revisionerna blev mer övergripande. Granskningen av finanspolitiken började utvecklas 2007 och den fick snabbt en internationell dimension när ett nätverk för granskning av finanspolitiken grundades på förslag av de finska och svenska revisionsorganen.
Bestämmelserna om efterlevnaden av Europeiska unionens tillväxt- och stabilitetspakt preciserades efter finanskrisen 2008–2010 och följderna av överträdelser av villkoren i den genom lagstiftning 2011–2013: Europeiska unionens stabilitetspakt, Europeiska unionens direktiv om budgetramverk och förordningen om övervakning av utkast till budgetplaner. Varje medlemsland skulle tillsätta ett oberoende tillsynsorgan för övervakning av fördragen, och revisionsverket tilldelades uppdraget i Finland.
Funktionen för övervakning av finanspolitiken har sedan 2013 lämnat en särskild berättelse till riksdagen om efterlevnaden av de finanspolitiska reglerna. I berättelserna har revisionsverket bland annat upprepade gånger fäst avseende vid det kroniska underskottet i budgeten (det s.k. hållbarhetsunderskottet) och gett föreslag på hur situationen skulle kunna rättas till. Funktionen har dessutom utvecklat egna forskningsmetoder för att granska läget i statsfinanserna.
Den andra omfattande tillsynsuppgiften gällde politisk verksamhet. Internationella organisationer, såsom Europarådets organ mot korruption GRECO samt OECD, ansåg på 2000-talet att den finländska tillsynen över val- och partifinansieringen var otillräcklig. Efter riksdagsvalet 2007 började man skärpa lagstiftningen då försummelser som rörde valfinansieringsskyldigheten uppdagades. Det var dock problematiskt att fatta beslut om vem som skulle övervaka finansieringen. Rollen som övervakare gavs slutligen till revisionsverket, delvis baserat på verkets egen vilja och delvis baserat på att andra alternativ inte fanns. Det konstitutionella problemet som gällde huruvida ett sådant uppdrag enligt lag kan anförtros revisionsverket löstes i och med grundlagsutskottets ståndpunkt, enligt vilken det nya uppdraget stödde stärkandet av demokratin och därmed inte stred mot revisionsverkets konstitutionella ställning.
Som oberoende instans anförtroddes revisionsverket till en början valfinansieringstillsynen 2009, som efterföljdes av tillsynen av partifinansieringen 2010 och partistödet 2016. Utöver tillsyn var det fråga om rådgivning samt publicering av redovisningar av val- och partifinansieringen. Därmed blev revisionsverket också ett ämbetsverk som betjänar allmänheten i större utsträckning än tidigare. Från och med början av 2024 breddades sektorn för den politiska verksamheten ytterligare när uppgifterna i anslutning till öppenhetsregistret tilldelades revisionsverket.
Som helhet förändrade tillsynsfältets utveckling till en del av revisionsverkets vardag oundvikligen verkets profil. På ett visst sätt har revisionsverket blivit ett ämbetsverk som också tillhandahåller kundservice. Ändringen har också direkt påverkat riksdagen. Riksdagen har fått ett stort antal berättelser och särskilda berättelser via tillsynsfunktionen. Deras antal har blivit större än antalet andra berättelser till riksdagen; dessa är årsberättelsen som årligen djuplodar revisionsverkets verksamhet och de särskilda berättelserna som lämnas särskilt om revisionen av statsbokslutet och regeringens årsberättelse.
Mer konsultativ revision
Revisionsverkets intressentgrupper, såsom revisionsobjekten, delegationen och riksdagens revisionsutskott, föreslog upprepade gånger att revisionsverkets roll skulle bli mer rådgivande i sin strävan efter att utveckla förvaltningen. Åsikten lyftes fram redan i årsberättelsen för 2019: ”Intressenterna önskar att verket ska engagera sig mer som en samarbetspartner och ha mer aktiv kommunikation. Dessutom önskar de att verket ska gå in för ett mer konsultativt grepp.”[28] Detta var starkt förknippat med ambitionen att påverka utvecklingen av statsförvaltningens skötsel av finanserna.
Tytti Yli-Viikari, som tillträdde som generaldirektör i början av 2016, lyfte fram effektiviteten som ett centralt mål för revisionsverket: “Vi bygger vår verksamhet på att vara en framgångsrik revisor och övervakare av statsfinanserna som bidrar till en hållbar reform av den offentliga ekonomin och förvaltningen.”[29]
Visionen realiserades i organisationsreformen 2019, där revisionsverkets hela verksamhet indelades i fyra så kallade effektområden. Man ville inte se verkningsfullheten indelad i till exempel effektivitet eller redovisningsrevision, utan tanken var att använda olika revisionsslag från fall till fall. Detta ledde till granskningar som omfattar flera revisionsslag. Grundidén med dem var att kombinera sakkunskapen inom olika revisionsslag utifrån det objekt som granskas.
De första granskningarna som omfattade flera revisionsslag inleddes våren 2019. Syftet med dem var att erbjuda beslutsfattarna ett övergripande informationspaket där aspekterna från laglighetsgranskningen, effektivitetsrevisionen och granskningen av finanspolitiken kombinerades på ett flexibelt sätt. Inledandet av granskningar som omfattar flera revisionsslag utgick från intressenternas önskemål om att granskningarna bör kombinera information som erhålls med olika metoder och ur olika perspektiv.
Årligen har 2–3 granskningar som omfattar flera revisionsslag färdigställts. Till exempel 2022 gällde granskningarna som omfattade flera revisionsslag understöd som beviljats från penningspelsverksamhetens avkastning, statens pensionssystem och statens ansvarsförbindelser i andra pensionssystem.
En orsak till organisationsförändringen var de antagna ändringarna i metoderna för redovisningsrevision. Artificiell intelligens, dataanalys och annan teknisk utveckling antogs minska de resurser som behövs för traditionell redovisningsrevision, så enligt generaldirektören måste arbetskraftsresurserna styras till annat.[30] Granskning som omfattar flera revisionsslag ansågs ge möjlighet att utnyttja befintliga resurser bättre.[31] Det nya verksamhetssättet ansågs också förutsätta en ny typ av kunskapshantering och kompetens, och för detta ändamål grundades kompetenscenter. Revisionerna började betraktas som projekt som man sökte sig till via ämbetsverkets interna arbetsmarknad, som hade skapats för dem. Samtidigt särskildes projektledningen från personalledningen. Den organisation som skapades var i sin helhet av matrismodell och mycket decentraliserad.
I praktiken fungerade den nya organisationen dock inte lika bra som på papperet, snarare tvärtom. När generaldirektör Tytti Yli-Viikaris överträdelser uppdagades tilltog också kritiken mot den valda organisationsmodellen och dess otydlighet. När generaldirektören avskedades började man omedelbart planera att frångå modellen, först under ledning av Matti Okko, som var ställföreträdande generaldirektör, och från början av 2022 under ledning av Sami Yläoutinen, som blev ny generaldirektör. Yläoutinen såg också något gott i uppståndelsen: “Det goda med den här uppståndelsen är kanske att man har diskuterat vad revisionsverket är, vilka dess uppgifter är och vad verket borde göra. Man har vaknat till insikt om att Finland behöver ett trovärdigt och välfungerande Statens revisionsverk.”[32]
Återgång till grundläggande verksamhet
I början av 2023 övergick revisionsverket till en ny organisationsmodell där verket indelades i tre enheter: övervakning och tillsyn, revision och gemensamma tjänster. Matrismodellen, som upplevts som komplicerad, ersattes av en linjeorganisation som man tidigare använt. Samtidigt återgick personal- och sakledningen, som hade åtskilts, till att lyda under samma ledning.
Den oberoende funktionen för övervakning av finanspolitiken och den granskning av finanspolitiken som görs i samband med den placerades i enheten för övervakning och tillsyn. Enheten har dessutom ansvar för tillsynen över parti- och valfinansieringen samt för handläggningen av klagomål och anmälningar om missbruk. I början av 2024 fick enheten en ny uppgift som upprätthållare av öppenhetsregistret och enheten övervakar också att anmälningsskyldigheten iakttas.[33] Även den finanspolitiska övervakningens ställning vid revisionsverket har blivit föremål för diskussion, eftersom man utreder en sammanslagning av den och rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken.
Revisionsenheten har ansvarat för genomförandet av redovisningsrevisioner, effektivitetsrevisioner och laglighetsgranskningar. Enheten består av fyra grupper för effektivitetsrevision och fem grupper för redovisningsrevision.[34] Från och med början av 2023 fick redovisningsrevisionen ett nytt, stort uppdrag när revisionsverket fick ansvar för revisionen av välfärdsområdena, som inledde sin verksamhet då. Reformen av social- och hälsovårdstjänsterna hade byggts upp sedan början av 2010-talet och reformen var nära att genomföras redan under Juha Sipiläs regering (2015–2019). Därför hade också revisionsverket förberett sig på reformen i god tid, men uppgiften aktualiserades först när Sanna Marins regering lyckades få projektet i mål.
Enligt lagen om välfärdsområden, som godkändes 2021, har revisionsverket rätt att i fråga om den statliga finansieringen granska lagligheten, ändamålsenligheten och effektiviteten i verksamheten och ekonomin i välfärdsområdena och i sammanslutningar som kontrolleras av ett välfärdsområde eller av flera välfärdsområden tillsammans.[35] Eftersom Helsingfors stad bildar ett separat social- och hälsovårdsområde, gäller samma tillsynsrätt även Helsingfors stad.
Våren 2022 grundade revisionsverket ett projekt för sammanställning av en lägesbild av välfärdsområdenas strukturer, ekonomi och verksamhet samt för planering av genomförandet av revisionen. Revisionsverket skapade praxis för hur revisionsuppdraget kunde skötas i praktiken. Revisionen av välfärdsområdena innebar en betydande ändring i revisionsverkets verksamhetsfält, eftersom social- och hälsovårdstjänsterna tidigare hade varit kommunernas ansvar och omfattades därmed inte av revisionsverkets redovisningsrevision.[36]
I övrigt förblev redovisningsrevisionen i huvudsak oförändrad och samma sak gällde effektivitetsrevisionen. Laglighetsgranskningarna och granskningarna som omfattar flera revisionsslag, som införts tidigare, hör fortfarande till revisionsenhetens funktioner. Revisionsverkets revisionsarbete omfattar sammanlagt sju helheter 2024:
statsrådet och ministerierna
statens ämbetsverk och inrättningar
fonder utanför statsbudgeten
statliga affärsverk och bolag som staten har bestämmande inflytande i
välfärdsområden
statsandelar och statsbidrag som beviljas kommuner, företag och övriga sammanslutningar
medelöverföringar mellan Finland och Europeiska gemenskaperna
Riksdagens ekonomi, de fonder som står under riksdagens garanti, Finlands Bank, Finansinspektionen och Folkpensionsanstalten står utanför revisionsverkets granskningsrätt.
Uppgiftsområdet för enheten för gemensamma tjänster har blivit mycket mångfacetterat. Dit hör bland annat HR-, ekonomi- och informationsförvaltningstjänster, uppgifter i anslutning till kommunikation och inhemska och internationella nätverk, lokalförvaltnings- och ärendehanteringsuppgifter samt gemensamma assistenttjänster. Den internationella verksamheten har begränsats så att man endast fokuserar på de samarbeten som är mest betydelsefulla för revisionsverket.[37]
Revisionsverkets betydelse
”Folket kan inte övervaka förvaltningen av praktiska skäl och riksdagen kan inte granska förvaltningen. Därför behövs en utomstående instans.”
(Lassi Perkinen 21.8.2023)
Garant för förtroendet
Revisionsverkets betydelse kan granskas från många synvinklar. Varför finns revisionsverket, vad behövs det för, har det alltid varit lika viktigt? Vilken är revisionsverkets verkningsfullhet?
Statens revisionsverks grundläggande uppgift har varit att granska att de statliga medlen har använts i enlighet med riksdagens beslut och att användningen eller allokeringen av medlen inte har brutit mot gällande lagstiftning. “Utan extern revision skulle riksdagen inte ha bekräftad information om huruvida budgeten har följts”, bedömde Lassi Perkinen, gruppchef för revisionsverkets effektivitetsrevision, hösten 2023.[38] Enligt Eero Heinäluoma, före detta ordförande i riksdagens revisionsutskott, har revisionsverket haft en central roll i att säkerställa att “statens pengar används på ett sakligt sätt”.[39]
I revisionsverkets revisioner har det historiskt sett varit viktigt att utreda att användningen av offentliga medel har varit beslutenlig. Revisionsverket har också granskat att de gemensamma medlen har använts på ett förnuftigt och effektivt sätt – inte enbart att lagen eller budgeten har iakttagits. Detta har varit möjligt i synnerhet därför att revisionsverket är en aktör ”som kan gå djupt in i förvaltningen för att granska och utvärdera dess verksamhet”, så som Lassi Perkinen konstaterar.[40] Förutsättningen för detta är den omfattande granskningsrätt som revisionsverket har tilldelats.
Om de gemensamma medlen har använts på ett lagligt och ändamålsenligt sätt skulle man kunna anta att även människornas vilja att betala skatt ökar. Upprätthållandet av viljan att betala skatt har också regelbundet lyfts fram i revisionsverkets berättelser.[41] I årsberättelsen för 2011 står: ”En i standarderna angiven uppgift för de högsta externa revisorerna av den offentliga ekonomin är att lyfta fram sina observationer för offentlig debatt. Avsikten är att medborgarna ska ha förutsättningar att bedöma skötseln av statsfinanserna samt de ekonomiska bindningarna, och att detta ska leda till ett motiverat förtroende. I sista hand är det fråga om att upprätthålla viljan att betala skatt.”[42] Enligt denna ståndpunkt skulle ett förtroende som har sitt ursprung i öppenhet resultera i att medborgarna vill stödja förvaltningen.
Det grundläggande sättet att ge stöd är att betala skatt som sig bör. Lejonparten av statens inkomster kommer från inkomst- och mervärdesskatterna. De betalas i högsta grad av vanliga medborgare. Om dessa gemensamma medel inte används på ett bra, lagenligt och ändamålsenligt sätt kan statens och förvaltningens legitimitet minska i medborgarnas ögon. Detta kan i sin tur inverka på till exempel valdeltagandet och därmed på hela det politiska systemets trovärdighet. “För att man ska kunna samla in skatter måste man på något sätt redogöra för vad som har hänt med dem”, konstaterar Visa Paajanen.[43]
Traditionellt har man tänkt att finländarna har godkänt skattebetalningen om den har varit en förutsättning för att välfärdssamhället ska kunna bevaras och utvecklas. Enligt Skatteförvaltningens kundundersökning 2015 ansåg hela 96 procent av respondenterna att det är viktigt att ta ut skatter precis av nämnda orsak och tre av fyra kände att de fått valuta för de skatter de betalat.[44] Trots att sådana här enkätundersökningar inte nödvändigtvis är särskilt tillförlitliga, utgör revisionsverkets revisionsverksamhet, utifrån verkets perspektiv, en grund för att skattebetalarna till exempel ska veta att skattepengarna används för de ändamål som de valda riksdagsledamöterna har beslutat om, såsom att upprätthålla välfärdsstaten.[45]
Denna information måste också offentliggöras, och därför har revisionsverket sedan början av 2000-talet systematiskt gått in för att göra all revisionsinformation om statsfinanserna tillgänglig för allmänheten. Öppenheten har samband med verkets roll i kampen mot korruption. I sin korruptionskartläggning från 2012 föreslog Transparency Suomi att man skulle fundera på om transparensen i revisionsverkets verksamhet i praktiken är tillräckligt bra med tanke på medborgarna, trots att man i samma undersökning också tvivlade på om det är möjligt att förbättra öppenheten och informationen “utan att försämra genomförandet av verkets grundläggande uppgift”.[46]
Enligt undersökningen uppfyllde revisionsverket dock sin roll väl i antikorruptionssystemet; det enda som egentligen väckte oro var de små resurserna.[47] Revisionsverket har de facto varit en korruptionsförebyggande institution. Denna uppgiftsbeskrivning stärktes när revisionsverket tilldelades ansvaret för tillsynen över val- och partifinansieringen.
För att den delade informationen ska vara trovärdig har man varit tvungen att lita på den information som revisionsverket producerar. Utgångspunkten är att revisionsverkets ställning som en oavhängig organisation som självständigt beslutar om vad den ska den granska och hur garanterar tillförlitligheten hos den information som verket producerar. ”Det är snarare oavhängighet som är nyckelordet. Ingen kan säga vad vi ska göra. I internationellt perspektiv är en oavhängig ställning en sak som man inte nödvändigtvis förstår om man inte ser den globala situationen och att det finns länder där generaldirektören måste vara rädd för att hamna i fängelse, titta på fel saker eller dra felaktiga slutsatser”, beskriver Vivi Niemenmaa.[48] Revisionsverkets roll som källa till neutral information har i allmänhet lyfts fram i verkets enkäter.
Man kan tolka att revisionsverket är nödvändigt för att demokratin ska fungera. Enligt en realistisk (eller cynisk) bedömning skulle det demokratiska systemet oundvikligen förfalla utan en oavhängig revision av statsfinanserna. Även riksdagens grundlagsutskott motiverade sitt beslut om att flytta tillsynen över val- och partifinansieringen från Justitieministeriet till revisionsverket med att en av verkets uppgifter var att trygga demokratin.
Revisionsverkets betydelse kan också bedömas utifrån dess effekt på statsförvaltningen och lagberedningen. Själva redovisningsrevisionen är i regel inte en jakt på fel och missbruk, utan den består av uppmaningar och instruktioner för att rätta till felaktigheter och inexaktheter. I sina årsberättelser till riksdagen och naturligtvis till de som är föremål för revisioner har revisionsverket lyft fram behov av att rätta till förvaltningen. Utifrån uppföljningen genomförs en stor del av rekommendationerna antingen helt eller delvis.
Utifrån uppföljningarna av effektivitetsrevisionerna 2013 förverkligades revisionsverkets rekommendationer bra i internationell jämförelse: cirka 68 procent av de rekommendationer som utvärderades förverkligades åtminstone i väsentlig mån. Revisionsverkets verkningar har i betydande omfattning uppstått ”genom förebyggande och ansvarsutkrävande effekt” av revisionsverksamheten och tillsynen, såsom revisionsverket beskrev saken i sin årsberättelse till riksdagen 2014.[49]
Revisionsverket har lyft fram många synpunkter och utvecklingsidéer i sina berättelser till riksdagen och ministerierna. Därigenom har revisionsverket inverkat direkt på lagstiftningen. Man har dock inte reagerat på all den oro som revisionsverket har framfört om skötseln av statsfinanserna. Ett bra exempel är hållbarhetsunderskottet, som lyftes fram många gånger redan i början av 2010-talet.
I fråga om riksdagen har revisionsverket en central roll: att stödja parlamentarismen. Att revisionsverket anknöts till riksdagen motiverades med att riksdagens rätt att få information om statsfinanserna och skötseln av dem skulle förbättras, då allt fler av statens funktioner hade uteslutits från riksdagens budgetmakt. Revisionsverkets berättelser, utlåtanden och höranden till riksdagen har rättat till denna bristfällighet. Revisionsverkets revisioner har lagt grunden för denna expertuppgift. Då man bedömer revisionsverkets betydelse ser man att de är väsentliga också för att trygga en god förvaltning.
I det stora hela kan revisionsverkets betydelse och orsaken till att verket finns sammanfattas på följande sätt:
säkerställande av att de gemensamma medlen används på rätt sätt
service för riksdagen genom att producera information om användningen av statens medel
säkerställande av statsförvaltningens effektivitet
främjande av transparens i förvaltningen
tillhandahållande av information till medborgarna om användningen av statliga medel
säkerställande av viljan att betala skatt
förebyggande av missbruk
ökande av förtroendet för Finland.
Dessa aspekter reflekterar väl revisionsverkets uppfattning om sig självt under verkets riksdagshistoria.[50]
Andra instansers uppfattning om revisionsverkets betydelse kan naturligtvis se delvis annorlunda ut. När verket var underställt Finansministeriet låg revisionsverkets värde enligt ministeriet i hur det stödde statsrådets arbete. Denna betydelse har fortsatt även efter att revisionsverk anknöts till riksdagen, men nu framför allt genom hörandena i ministeriernas lagberedningsarbete.
Ur riksdagens synvinkel har betydelsen i praktiken hela tiden varit densamma: att stödja riksdagens tillgång till information om statsfinanserna och skötseln av dem. Informationen har kanaliserats via riksdagens revisionsutskott – och tidigare via finansutskottets förvaltnings- och revisionssektion. Särskilt revisionsutskottet har varit revisionsverkets parlamentariska motpart i riksdagen och i denna bemärkelse har den traditionella dualistiska modellen för revision av statsfinanserna bibehållits. Revisionsverket har haft också annan betydelse för riksdagen: till exempel finansutskottet har upprepade gånger använt verkets finanspolitiska sakkunskap vid beredningen av sina betänkanden.
För dem som är föremål för revisioner är revisionsverket framför allt en sparringpartner i det egna arbetet och en källa till utvecklingsidéer. Revisionsverkets rekommendationer har i regel följts. För medierna är revisionsverket betydande som nyhetsproducent, en gång i tiden närmast som avslöjare av missbruk av statens medel, men senare framför allt som källa till tillförlitlig information. Delegationen har i sin tur upplevt sig vara revisionsverkets samtalspartner.
Den vanliga medborgarens medvetenhet om revisionsverket torde trots all kommunikation vara relativt låg. Revisionsverket har lyfts fram främst genom information från medierna. Det allmänna intresset som nådde sin kulmen 2021 torde redan ha avtagit. Granskaren och övervakaren av penningkistan gör dock sitt tysta arbete också för den vanliga skattebetalaren.
[1] Etelävuori 2001, 76.
[2] Lag om revision av statshushållningen (967/1947), 1 § 1 mom. År 1992 ändrades ordalydelsen på följande sätt: ”Statens revisionsverk har till uppgift att granska lagligheten av och ändamålsenligheten i statens hushållning samt iakttagandet av statsbudgeten.” Lag om ändring av lagen om revision av statshushållningen (1211/1992), 1 §.
[3] Till denna utveckling bidrog automatiserad revision av den maskinella bokföringen och postgiroservicens ökade betydelse; Statens revisionskommissions betänkande 1971, 7, 10–11.
[4] Till exempel i betänkandet 24.3.1970 från den arbetsgrupp som tillsatts av Finansministeriet; Halila et al., 108.
[5] Etelävuori 2001, 80.
[6] Etelävuori 2001, 52–53.
[7] Etelävuori 2001, 49–51.
[8] I 7 § i lagen står att ”Revisionsverkets verksamhet leds av generaldirektören, som avgör de ärenden vid revisionsverket som inte enligt 15 § avgörs av vitesnämnden eller om vilka inte något annat bestäms i verkets arbetsordning…” och att ”Generaldirektören kan förbehålla sig beslutanderätten i ett ärende som enligt arbetsordningen får avgöras av en tjänsteman.”
[9] Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om statens säkerhetsfond och vissa lagar som har samband med den (RP 32/1992); Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om statens säkerhetsfond (130/1993). Statens säkerhetsfond upplöstes vid ingången av 2015, men samtidigt grundades Stabilitetsfonden, en ny fond som är sammansatt av resolutions- och insättningsgarantifonden.
[10] Etelävuori 2001, 571–572, 602–603, Lag om rätt för statsrevisorerna och statens revisionsverk att granska vissa överföringar av medel mellan Finland och Europeiska gemenskaperna (353/1995).
[11] Etelävuori 2001, 53–54; Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till revidering av lagstiftningen om statens regionförvaltning (RP 148/1996).
[12] Eduskunnan budjetti- ja valvontavalta 1990–2020, 119.
[13] Det är intressant att begreppet statsfinanser inte direkt inbegriper Finlands Bank och Folkpensionsanstalten, som är underställda riksdagen. Eduskunnan budjetti- ja valvontavalta 1990–2020, 120.
[14] Revisionsverkets bokslut 2001, 5.
[15] Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lagar om ändring av 4 § i lagen om statens televisions- och radiofond och 351 § i informationssamhällsbalken (RP 237/2014 rd).
[16] Revisionsverkets bokslut 2009.
[17] Intervju med Mikko Koiranen 26.2.2024.
[18] Så här beskrevs prioriteringarna i årsberättelserna för 2006–2008.
[19] Revisionsverkets ledningsgrupps möten 10.2 och 18.3.2009.
[20] Boksluten 2008–2013.
[21] Revisionsverkets bokslut 2013, 5.
[22] Revisionsverkets ledningsgrupps möte 19.12.2009.
[23] Revisionsverkets bokslut för 2009, 8; Reviisori 1/2012, 16–17. Utvecklingsarbetet gjordes så att revisionsverket började utföra standardenlig laglighetsgranskning efter att standarderna hade godkänts vid INCOSAI:s kongress i Sydafrika i november 2010.
[24] Ohjausjärjestelmätarkastuksen ohje. Valtiontalouden tarkastusviraston tarkastusohjeita. Edita: Helsingfors 2010. (https://www.vtv.fi/app/uploads/2018/06/11144102/Ohjausjarjestelma_netti.pdf); revisionsverkets ledningsgrupps möte 2.5.2007. Benämningen bokföringsenhet infördes så småningom från och med 2009. Räkenskapsverken skulle fungera som statliga bokföringsenheter tills Finansministeriet bestämmer att de ska bli nya bokföringsenheter. Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om statsbudgeten (RP 202/2009 rd); Lag om ändring av lagen om statsbudgeten (186/2009).
[25] Reviisori 1/2008, 12; Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till universitetslag och lagar som har samband med den (RP 7/2009 rd).
[26] Inklusive två statliga fonder utanför budgeten.
[27] Statsrådets förordning om närings-, trafik- och miljöcentralerna (1144/2013), 29 §.
[28] Revisionsverkets bokslut 2019, 8.
[29] Revisionsverkets bokslut 2015, 7.
[30] Intervju med Tytti Yli-Viikari 4.3.2024.
[31] I fortsättningen är målet att använda revisionsverkets interna resurser mer flexibelt, eftersom sammanslagningen av revisionsslagen och teamanvändningen oftare medför att resurserna inte är låsta en lång tid i ett projekt åt gången. Så sade Lahdelma på delegationens möte 18.12.2018.
[32] Helsingin Sanomat 3.6.2022.
[33] Lag om öppenhetsregistret 23.3.2023/430.
[34] Till effektivitetsrevisionen hör grupperna Utbildning, miljö och naturresurser; Säkerhet och rättsstaten; Egendom och offentlig förvaltning samt Arbete, näringar och välfärd. Grupperna inom redovisningsrevisionen är Budgetefterlevnad; Gemensamma ekonomiprocesser; Statsunderstöd; Statens egendom och Statens säkerhet.
[35] Lag om välfärdsområden (611/2021), 128 § (Öppnar i en ny flik).
[36] I beredningsskedet dryftades bland annat följande frågor: Vilka är de största riskerna med reformen?
Med tanke på riksdagens informationsbehov, i vilken mån bör revisionsverket rikta revisioner och tillsyn till de statliga myndigheter som ansvarar för finansierings- och verksamhetsstyrningen av välfärdsområdena och i vilken mån direkt till välfärdsområdena? Finns det behov av/kan man producera information om välfärdsområdenas verksamhet också i annan form än via revisionsrapportering? Promemoria från effektivitetsforumets möte 4/2022 22.3.2022.
[37] Intervju med Sami Yläoutinen 29.4.2024.
[38] Intervju med Lassi Perkinen 21.8.2023.
[39] Intervju med Eero Heinäluoma 28.6.2024.
[40] Intervju med Lassi Perkinen 21.8.2023.
[41] Även många av de som intervjuades för detta verk lyfte fram denna fråga.
[42] Revisionsverkets bokslut 2011.
[43] Intervju med Visa Paajanen 14.8.2023.
[44] https://www.ksml.fi/paikalliset/2588614 (Öppnar i en ny flik)
[45] Kritik har också framförts: Hur entusiastiska är de som betalar mycket progressiv skatt i verkligheten och hur villiga är de som får mycket inkomstöverföringar att betala skatt i verkligheten. Mer om kritiken till exempel https://www.libera.fi/2023/11/08/veropaivan-teeskennelty-positiivinen-energia/ (Öppnar i en ny flik)
[46] Salminen, Ikola-Norrbacka & Mäntysalo 2011, 127, 132.
[47] Salminen, Ikola-Norrbacka & Mäntysalo 2011, 132.
[48] Intervju med Vivi Niemenmaa 9.11.2023.
[49] Så här formulerade revisionsverket saken i sin årsberättelse till riksdagen 2014.
[50] Man förde omfattande diskussioner om temat vid olika enheter inom revisionsverket 2011. Tankarna sammanställdes i ledningsgruppen. Ledningsgruppens möte 4.11.2011.