Idrottspolitiken – gemensamt mål, decentraliserat ansvar?
Idrottsanläggningar, organisationer, kommuner och elitidrott får stöd från statens idrottsbudget – men fördelningen av anslagen berättar inte entydigt vilka mål som ska uppnås med stödet. Eftersom främjandet av fysisk aktivitet i vardagen tillhör flera förvaltningsområden medför detta en alltmer komplex ansvarsfördelning och bedömning av kostnadseffektiviteten.
För att främja motion och idrott användes cirka 150 miljoner euro ur statens idrottsbudget 2025. Om alla statliga idrottsanslag skulle fördelas jämnt mellan finländarna, skulle var och en få cirka 27 euro per år. Med summan kan man kanske till rabatterat pris få ett månadskort till gymmet – men staten har inte som syfte att stöda enskilda motionsutövare, utan att skapa allmänna förutsättningar för motion, hobbyverksamhet och elitidrott.
Vår färska revision av idrottspolitikens effektivitet utredde hur dessa medel fördelas och vilka resultat som eftersträvas med dem. Utifrån revisionen är idrottspolitikens finansiering fortsatt stabil, men styrningen saknar en strategisk inriktning och målen är många – allt från att stöda människornas aktivitet i vardagen till tävlings- och elitidrott.
Från småbarnspedagogik till elitidrott
Undervisnings- och kulturministeriet (UKM) svarar enligt idrottslagen för att allmänna förutsättningar för idrott skapas inom statsförvaltningen. Enligt ministeriet utgör motion och idrott både en källa till välbefinnande och medborgarverksamhet samt en del av ett meningsfullt liv.
Enligt budgeten för 2025 är idrottspolitikens syfte att öka befolkningens motionsinriktade livsstil, stärka medborgarverksamheten, delaktigheten och samhörigheten, främja ansvarsfullheten och sörja för jämställdheten. I praktiken sträcker sig främjandet av motion från småbarnspedagogiken till arbetslivet och från motionshobbyer till elitidrott.
Undervisnings- och kulturministeriet fungerar som centrum för det idrottspolitiska styrningssystemet, men motion och idrott främjas genom ett omfattande nätverk. Aktörernas roller och ansvarsförbindelser är delvis otydliga. Styrningen grundar sig inte på ett enda instrument, utan på normer, finansiering, resultatstyrning, information och partnerskap. Kommunerna har en central roll i genomförandet av de nationella programmen.
Polariseringen och de regionala skillnaderna ökar
Idrottsanslagens fördelning har varit nästan oförändrad under hela granskningsperioden 2015–2024. De största posterna riktas fortfarande till idrottsorganisationer, byggande av idrottsanläggningar, kommunernas statsandelar och idrottsutbildningscentra – alltså objekt som definieras direkt i lagen. En del av anslagen med nära samband med idrott (såsom Finlandsmodellen för hobbyverksamhet) utdelas från UKM:s andra budgetklasser.
Revisionen väckte frågan om systemet i alla avseenden har hållit (och hur det kan hålla) takten med förändringarna i omvärlden.
Finländarna rör sig ofta självständigt och inte i första hand inom organisationsverksamhet. Betydelsen av motionstjänster som tillhandahålls av privata företag har också ökat. Målet med idrottslagen är att minska ojämlikhet inom motion, men polariseringen har ökat i fråga om motion och fysisk funktionsförmåga. Frågan är också regional: barn och unga som bor i landsbygdskommuner har sämre funktionsförmåga än de som bor i städer.
Enligt en studie har familjens ekonomiska situation samband både med barns och ungas fysiska aktivitet och motionshobbyer. Man har noterat att konsumtionsutgifterna för motions- och idrottstjänster 2022 i hushåll som tillhör den högsta inkomstfemtedelen i genomsnitt var 5,4 gånger större än i de hushåll som hör till den lägsta inkomstfemtedelen.
Befolkningsutvecklingen bidrar till att efterfrågan på motionstjänster ökar i växande stadsregioner, medan tryggandet av tjänsterna och hobbymöjligheterna försvåras i de allt mindre regionerna. Behovet av motionstjänster för äldre och invandrare framhävs allt mer.
Hinder för att röra sig i vardagen bör röjas
I förklaringen till budgeten för idrottsväsendet 2025 betonas att främjandet av en motionsinriktad livsstil lyckas endast om de olika förvaltningsområdena samarbetar. Motion uppstår inte bara på idrottsplaner, utan också till exempel i skolor, på arbetsplatser, i planläggningen och i trafikarrangemangen.
Faktum är att målet att öka befolkningens fysiska aktivitet i alla befolkningsgrupper tills vidare inte har uppnåtts. Det finns flera anledningar till detta, av vilka många är sådana som undervisnings- och kulturministeriet inte kan påverka.
Samordningsorganet för idrottspolitiken (LIPOKO) strävar efter att samla olika förvaltningsområden och motionsfrämjande aktörer för att minska fysisk inaktivitet. Vår revision behandlade inte hur det tväradministrativa samarbetet fungerar, men det finns ingen anledning att underskatta samordningens betydelse.
Vid revisionen framhävdes att de lagstadgade ansvarsförbindelserna och målen för motion inte i alla avseenden möts tydligt. Undervisnings- och kulturministeriet kan främja hobbyverksamhet och idrott, men hindren och möjligheterna för vardagsmotion är ofta förknippade med strukturer som tillhör andra behöriga förvaltningsområden.
I utlåtandet till budgetpropositionen 2025 av Statens idrottsråd, som är verksamt med stöd av idrottslagen, betonas konsekventa politiska åtgärder och deras inbördes förhållande. Främjandet av motion förutsätter att beskattningen (såsom mervärdesskattesatser som gäller motion), anslagen (såsom investeringsprogrammet för gång och cykling) och programmen bildar en enhetlig helhet – annars kan styrningen falla sönder och den eftersträvade effekten syns inte nödvändigtvis i samhället och i människornas vardag.
Motion är också en investering i den offentliga ekonomins hållbarhet
Inom statsförvaltningen används medel från flera ministerier för att främja fysisk aktivitet. Utöver statens egentliga idrottsbudget utgör stödet för fysisk aktivitet, motion och idrott från andra förvaltningsområden enligt en grov uppskattning cirka 400–500 miljoner euro per år.
Kostnaderna för fysisk inaktivitet för det finländska samhället uppgår enligt UKK-institutets beräkningar till upp till tre miljarder euro per år. Varje euro som stärker förutsättningarna för fysisk aktivitet kan på lång sikt minska vårdutgifterna och öka välbefinnandet.
I idrottspolitiken ingår förstås mer än endast främjande av hälsan. Den tryggar möjligheten att utöva hobbyverksamhet, kan stärka den sociala gemenskapen och skapa förutsättningar för ansvarsfull tävlings- och elitidrott. Det viktigaste med motion för barn och unga är till exempel att göra sitt bästa och att motion ger glädje, välbefinnande, samvaro, upplevelser av framgång, främjar hälsan samt att man lär sig och utvecklar nya färdigheter.
Slutsatsen av revisionen är att idrottspolitiken är ambitiös men splittrad. Den strategiska styrningen kunde stärkas så att målen och åtgärderna stöder varandra. En eventuell riktning för utvecklingen av idrottspolitiken är systemiskt tänkande. En effektiv idrottspolitik förutsätter att den samtidigt är kunskapsbaserad, tväradministrativ och stöder sig på värderingar. Med kostnadseffektivitet avses i vid bemärkelse att idrottspolitikens fördelar inte bara syns i människornas livskvalitet och välbefinnande, utan också i de offentliga finansernas hållbarhet.