Hur gick det med resultatstyrningen?
Ämbetsverkens och inrättningarnas lagstadgade grundläggande verksamhet får liten uppmärksamhet om styrningen i första hand fokuserar på ramen, de strategiska målen och genomförandet av regeringsprogrammet.
Ämbetsverkens och inrättningarnas resultatstyrning inleddes för nästan fyra årtionden sedan med resultatbudgetering, där riksdagens roll förändrades från detaljerad resursstyrning till budgetering av ämbetsverkens omkostnader och resultatmål som ställts upp som motvikt till dem. Numera beskrivs riksdagens styrande roll som budgetstyrning, vars förhållande till resultatstyrningen söker sin form. De klart dominerande styrmodellerna är ramstyrning och strategisk styrning, som stärker statsrådets och ministeriernas makt på bekostnad av riksdagens budgetmakt.
Under årtiondenas lopp har en gemensam uppföljningsobjektsmodell utarbetats för statsförvaltningen som gör det möjligt att följa upp ämbetsverkens och inrättningarnas årsverken och utgifter enligt verksamhet på olika hierarkinivåer. På den mest övergripande nivån får man information om hur arbetstiden fördelar sig mellan kärnfunktionerna och stödfunktionerna. Funktionshierarkin har bildats så att ämbetsverkens kärnfunktioner har kopplats till ministeriernas verksamhetsområden, som fastställs i statsrådets reglemente.
De uppgifter som fastställs i statsrådets reglemente ger ett allmänt ramverk för att följa upp ämbetsverkens verksamhet på ett enhetligt sätt. Ämbetsverken och inrättningarna beslutar själva om den mest detaljerade klassificeringen. Den insiktsfulla effektivitetsbeskrivande informationen utnyttjas dock inte i tillräcklig utsträckning. I laglighetsgranskningen Inriktningen av ämbetsverkens verksamhet på lagstadgade uppgifter konstaterades bl.a. att i en del ämbetsverk utnyttjas uppgifterna om fördelningen av arbetstiden endast i verksamhet som omfattar extern finansiering och i en del utnyttjas uppgifterna om arbetstidsfördelningen i praktiken inte alls.
Man bör intressera sig för den lagstadgade verksamheten
Om styrningen i första hand fokuserar på ramen, de strategiska målen och genomförandet av regeringsprogrammet, ägnas inte någon större uppmärksamhet åt ämbetsverkens och inrättningarnas lagstadgade grundläggande verksamhet. Rapporten om utvärdering av resultatstyrningen från 2021 beskriver i själva verket en ganska skrämmande utveckling. Av rapporten framgår att enligt en uppfattning som fått stort understöd i diskussionen på nätet bör resultatstyrningen ses som en långsiktig strategisk styrning och budgetstyrningens uppgift är att säkerställa ämbetsverkens årliga lagstadgade verksamhet. Det ses inte som ändamålsenligt att binda målen strikt till budgeten, eftersom det bl.a. skulle kunna förhindra uppställandet av strategiska, långsiktiga mål. Om riksdagens styrning ses som budgetstyrning och den utgörs av ”klumpsummebudgetering” utan fungerande resultatmål, blir en betydande del av anslagen beroende av mindre detaljerad styrning.
Utvecklingsförloppet stöds också av att ämbetsverken inte nödvändigtvis är intresserade av effektiviteten i den lagstadgade verksamheten. Det är dock just denna lagstadgade verksamhet som man bör ägna särskilt intresse för att de politiska besluten ska grundas på information och inte på gissningar, då anslagen oundvikligen kommer att minskas.
Jag behandlar ämnet mer ingående i den vidstående essän Eduskunnan budjettivalta tarkastajan näkökulmasta, som jag skrev i samband med mina fortsatta studier i juridik.
Pekka Ihalainens licenciatavhandling Valikointiin perustuva verotuksen toimittaminen ja veron määrääminen