Budgeteringen av statens utgifter begränsas av en utgiftsram. Anslagsmedel kan budgeteras upp till ramens beloppsgräns men får inte överskrida denna ram. Utgiftsramen bidrar till en långsiktig planering av statsfinanserna och hållbara offentliga finanser. Statens revisionsverk övervakar efterlevnaden av utgiftsramen.
Beslut om en utgiftsram som begränsar budgeteringen av statens utgifter fattas av varje ny regering i början av regeringsperioden. Rambeslutet ingår i finansministeriets årliga publicering av en plan för de offentliga finanserna.
Principerna för ramförfarandet, utgiftsramens nivå och förändringar av statens utgifter (ökningar och minskningar) slås fast i regeringsprogrammet. Ramprinciperna bereds av en arbetsgrupp som bedömer de förra principernas funktion och förändringsbehov i ljuset av erfarenheterna från den föregående regeringsperioden och den nya regeringens prioriteringar.
Utgiftsramen förhindrar inte en ekonomiskt effektiv och ändamålsenlig användning av statens medel eftersom fördelningen av utgifter för olika ändamål kan ändras inom den fastställda begränsningen av utgifterna. Regeringens politik styr vilka utgifter man drar ned på och vilka man ökar.
Stora reformer förutsätter flexibel rambudgetering
Ramen för statens utgifter fastställs i början av regeringsperioden och gäller de följande fyra åren. Vid förändringar i verksamheten kan man justera ramstrukturen, flytta anslagsmedel mellan åren, dra in medel eller ombudgetera. Anslagsmedlen tillåts öka när kostnadsnivån förändras eftersom ramen inte begränsar prisjusteringar.
Utöver anslagsmedlen budgeteras två reserver inom ramen: 300 miljoner euro som en tilläggsbudgetreserv och en ofördelad reserv på 200 miljoner euro. Tack vare reserverna kan man beakta nya utgiftsbehov som uppstår under regeringsperioden. Ifall reserver finns kvar efter budgetårets sista tilläggsbudget kan den outnyttjade reserven överföras till följande år.
Rambudgeteringens flexibilitet bedöms på nytt före stora reformer eller när riktningen för den kommande utvecklingen är osäker. Ramförfarandet syftar till att bromsa ökningen av statens utgifter men ska å andra sidan möjliggöra förnyelse av verksamheten och flexibel budgetering av utgifter. Rambudgeteringen blir mer flexibel om man ändrar tyngdpunkten så att medel flyttas från användningsspecifika anslag till reserver. Ändamålsenlig omfördelning av utgifterna bidrar till att man kan hålla sig inom ramen.
Begränsas statens utgifter transparent och trovärdigt?
Statens budgetutgifter inom ramen finansieras i huvudsak genom skatter och avgifter samt intäkter från statens tillgångar, avgiftsbelagda verksamheter och affärsrörelser samt skuldsättning. Merparten av statens ramutgifter är överföringsutgifter, dvs. understöd och lån till aktörer utanför statens budgetekonomi. I Finland – till skillnad från exempelvis Sverige – omfattar ramen inte alla statens budgetutgifter, vilket innebär att cirka en femtedel hamnar utanför.
Utgifter som förändras med konjunkturen budgeteras utanför ramen. Det handlar om utgifter för arbetslöshetsskydd, utkomststöd och bostadsbidrag samt räntor på statsskulden. Dessa utgifter är s.k. automatiska stabilisatorer, som vanligen ökar under en lågkonjunktur och minskar under en högkonjunktur.
Utanför ramen hamnar också utgifter som motsvaras av en direkt påvisbar intäkt, såsom momsutgifter och utgifter som motsvaras av EU-stöd och vinstmedel från tippning. Utanför ramen finns också statens utgifter för finansiella investeringar eftersom de förväntas behålla sitt värde. Fonder utanför statens budgetekonomi och statsägda bolag ligger helt utanför statsbudgeten och omfattas därmed inte heller av utgiftsbegränsningen.
Fördelningen av anslagsmedel delvis innanför och delvis utanför ramen väcker ibland frågan om det valda budgeteringssättet följer riktlinjerna i regeringsprogrammet och principerna för rambudgetering i Ramhandbokens metodbeskrivning . Med tanke på ramförfarandets trovärdighet bör valet mellan budgetering innanför eller utanför ramen inte ske godtyckligt, men i praktiken kan olika ramprinciper ibland stå i konflikt med varandra.
Den centrala ramprincipen är att man inte bör förändra skattebördan för skattebetalarna. Dessutom bör utgifter som enligt ramprinciperna omfattas av ramen inte flyttas utanför den.
Statens revisionsverks uppgift är att säkerställa att ramförfarandet förblir tillräckligt transparent och trovärdigt som ett styrmedel med syfte att bromsa ökningen av statens utgifter.