EU:s finanspolitiska regler – lösning eller kompromiss?

Statens revisionsverks övervakning av finanspolitiken ordnade den 13 februari 2025 för andra gången ett seminarium som fokuserade på EU:s regler för finanspolitiken. I år utvärderade sakkunniga effekterna av den färdiga regelreformen, medan man vid seminariet 2021 diskuterade behoven av att utveckla reglerna.

I diskussionen bedömdes om medlemsländernas skuldhållbarhet stärks och om reglerna förenklas – eller om reformen endast förblir en kompromiss utan betydande förändringar. Det var inte bara reformens effekter som bedömdes, utan syftet var också att väcka en bredare samhällsdebatt om betydelsen av reglerna för finanspolitiken.

Skuldhållbarheten i reformens kärna – är de nya reglerna tillräckliga?

Matthias Strifler, ekonom vid Statens revisionsverks övervakning av finanspolitiken, höll inledningsanförandet följt av anföranden från Jaakko Kiander (Keva), Essi Eerola (Finlands Bank), Päivi Leino-Sandberg (Helsingfors universitet) och Seija Ilmakunnas (Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken). I anförandena behandlades både de möjligheter som reformen erbjuder och utmaningarna i anslutning till den.

Skuldhållbarhet kräver aktiva åtgärder från medlemsländerna

De sakkunniga lyfte fram att den nya landsspecifika skuldhållbarhetsanalysen ger en noggrannare bild av situationen i medlemsländerna, men att skuldhanteringen kräver konkreta anpassningsåtgärder. För Finlands del bedömdes att stabiliseringen av skuldkvoten förutsätter en tilläggsanpassning på cirka 4,5 miljarder euro under de kommande åren.

Nya regelramverket – enklare eller alltmer komplicerat?

Även om målet med reformen var att förtydliga regelramverket, framkom det i anförandena en oro för att den bakomliggande skuldhållbarhetsanalysen och antagandena fortfarande är komplicerade. Införandet av nettoutgiftsindikatorn kan underlätta regeluppföljningen, men det är svårt för beslutsfattare och medborgare att uppfatta reglernas exakta effekt. Detta kan försvaga engagemanget i reglerna och efterlevnaden av dem.

EU:s roll stärks – inskränks den nationella beslutanderätten?

Medlemsländerna ska utarbeta nationella planer som kommissionen bedömer och rådet godkänner. Detta väckte diskussion om i vilken mån beslutanderätten överförs från nationella aktörer till EU-nivå. Det ansågs som oroväckande att processen för att utarbeta planerna är teknisk och genomförd bakom stängda dörrar, vilket kan försämra transparensen och den demokratiska kontrollen.

Det rådde ingen enighet i anförandena om reformens långsiktiga effekter, men diskussionen lyfte fram ett tydligt budskap: hur regelverket lyckas beror på hur det genomförs. Om medlemsländerna förbinder sig till åtgärder som stöder skuldhållbarheten och genomförandet av reglerna sker konsekvent, kan reformen stabilisera finanspolitiken. Å andra sidan, om det inte finns tillräckliga incitament för att följa reglerna, kan skuldhållbarheten finnas endast på papperet.

Nya skuldregler – ett steg framåt?

I paneldiskussionen fördjupade man sig i frågan som lyftes fram i inledningen: är EU:s reviderade skuldregler ett steg framåt? Fyra sakkunniga – Vesa Vihriälä, Leena Mörttinen, Päivi Puonti och Pentti Pikkarainen – diskuterade reformens effekter utifrån på förhand fastställda teman.

Skuldhållbarhet: Den nya analysramen ger precision, men löser den det grundläggande problemet?

En central del av reformen är den landsspecifika skuldhållbarhetsanalysen, vars syfte är att beakta varje medlemsstats ekonomiska läge mer realistiskt. Enligt paneldeltagarna är detta ett steg i rätt riktning, men de höga skuldkvoterna och störningarna i marknadsmekanismerna försvinner inte genom regelreformen. Även om analysen preciseras är det inte säkert om reglerna räcker till för att styra medlemsländerna mot ett hållbart ekonomiskt spår – och om inte, vilka metoder har EU för att rätta till situationen?

Enkla regler: Är bakgrundsberäkningarna för komplicerade?

Målet var att förenkla regelverket, men i verkligheten har de politiska kompromisserna gjort det allt mer komplicerat. Nya element, såsom skyddsmekanismerna för skuldhållbarhet, har införts genom samråd, vilket har ökat den tekniska komplexiteten. Reglerna har inte förenklats – de har till viss del till och med blivit mer komplicerade.

Marknadsdisciplinen och centralbankens roll: Har penningpolitiken förvrängt incitamenten för finanspolitiken?

Paneldeltagarna bedömde att den långvariga miljön med låga räntor och centralbankens marknadsoperationer har minskat ländernas press på att sörja för skuldhållbarheten. Nu när centralbankens stödåtgärder minskar är det oklart hur marknaderna reagerar och om de nya reglerna håller för en verklig prövning. Länderna borde ha förberett sig på de skärpta finansieringsförhållandena redan tidigare, men den låga räntenivån har fördröjt anpassningen.

Skuldhållbarheten framskrider, men riskerna försvinner inte

De reviderade reglerna ger en noggrannare skuldhållbarhetsanalys och ökar flexibiliteten, men deras verkliga effekt beror på det politiska engagemanget och det praktiska genomförandet. Utan marknadsdisciplin och konsekvent efterlevnad av reglerna kan reformen förbli ineffektiv.

Utnyttjandet av självständiga finanspolitiska institutioner (IFI) kan stärka medlemsländernas ekonomiska hållbarhet, även om regelverkets tekniska komplexitet och politiska kompromisser fortfarande utmanar dess transparens och engagemang.

Även om regelverket ger en noggrannare analys och ökar flexibiliteten, beror dess framgång på verkställandet och det politiska engagemanget. Statens revisionsverks övervakning av finanspolitiken kommer i fortsättningen att bedöma hur Finland följer EU:s nya finanspolitiska regler och hur de påverkar den nationella finanspolitiken.

Det återstår att se om reformen verkligen är ett steg mot skuldhållbarhet eller endast en kompromiss utan stora förändringar.