Flyr de ekonomiska målen sin kos?

Då vi står inför byte av valperiod är det nödvändigt att utvärdera hur regeringen lyckades under valperioden, som präglades av många slags kriser. Kriserna präglar också utvärderingen av efterlevnaden av målen och reglerna för de offentliga finanserna i vår valperiodsrapport om finanspolitiken. År 2020 gjorde coronapandemin att de finanspolitiska EU-reglerna gömdes i en vrå, och där befinner de sig fortfarande till följd av det ryska anfallskriget och energikrisen.

Vetskapen är sämre om att det även i vårt land finns lagstiftning som reglerar skötseln av de offentliga finanserna och som anpassade sig automatiskt på grund av de undantag som gjordes i EU-reglerna. Under normala förhållanden är regeringen i praktiken tvungen att försöka nå nästan balanserade offentliga finanser, men på grund av kriserna gäller inte denna skyldighet.

Målen och reglerna för finanspolitiken blev en djungel av exceptionella situationer och undantagsklausuler. En viss oklarhet beror också på att man införde flexibilitet inför undantagssituationer i de ekonomiska målen i regeringsprogrammet och för första gången i statens utgiftsramsystem. Inskrivningarna var dock motiverade och de kom till användning.

Det viktigaste av allt är att de offentliga finanserna utvecklas i rätt riktning

Enligt Statens revisionsverks rapport ska de offentliga finanserna stärkas bland annat på grund av den ökade skuldnivån och det omfattande utgiftstrycket. Om man tar tag i saken utan dröjsmål hinner besluten ännu beredas omsorgsfullt. Trots svårigheterna befinner sig de offentliga finanserna inte på randen till en katastrof.

Besluten ska grunda sig på så tillförlitlig information som möjligt för att de negativa effekterna av utgiftsnedskärningarna och skattehöjningarna ska bli så små som möjligt. Utöver snabbverkande beslut kan de offentliga finanserna stärkas genom reformer med långsammare effekter. Ett exempel på en sådan är pensionsreformen som trädde i kraft 2017.

Bedömningarna av behovet att stärka de offentliga finanserna har varierat så mycket under valperioden att det kan låta som om siffrorna har angetts på måfå. Det finns naturliga skäl till de varierande bedömningarna: för det första pendlar de påtagligt då utsikterna för de offentliga finanserna förändras, och för det andra bygger de på beräkningsgrunder som avviker från varandra.

Trots tolkningsproblemen är det inte onödigt att lägga fram miljarder i den finanspolitiska debatten. Med hjälp av siffrorna får vi grepp om skalan på den förstärkning som behövs och om utgångspunkterna för olika bedömningar. Vi blir inte kvitt de varierande bedömningarna, men det väsentliga är att de offentliga finanserna utvecklas i rätt riktning. Om vi går i rätt riktning tillräckligt länge, har vi en dag kommit långt. OECD uppmanar därför till att ha slutet av årtiondet som fixpunkt för balanseringen av de offentliga finanserna.

Nyckeltalen för de offentliga finanserna är ett stabilt ryggstöd men de är inte huggna i sten

Hur uppnår man målen som ställts upp? Underskottet i de offentliga finanserna som redan varat i tre valperioder väcker frågan om ramarna för de offentliga finanserna borde skrivas in noggrannare i lagstiftningen på samma sätt som i vissa länder. Det är inte omöjligt att det skulle vara till nytta. Hittills har dock styrinstrumentet, statens utgiftsramsystem, som grundar sig på ett politiskt avtal i praktiken haft mycket större betydelse än de mål som grundar sig på inhemsk lagstiftning.

I lagskrivningarna är det svårt att beakta alla eventuella omständigheter och exceptionella situationer. Den naturliga osäkerheten kring de uppgifter som används vid uppföljningen av de offentliga finanserna och förändringarna i efterskott innebär också svårigheter för en exakt lagstadgad nedteckning av de finanspolitiska ramarna. Osäkerheten kvarstår trots att statistiken och prognoserna för de offentliga finanserna har utarbetats ändamålsenligt.

Sommaren 2022 gjordes en ändring i statistiken över den offentliga skulden som kraftigt ökade den finländska offentliga skuldens BNP-förhållande. Detta åskådliggör att beräkningen av nyckeltalen för de offentliga finanserna inte är exakt naturvetenskap och därför är det inte lätt att omvandla nyckeltalen till paragrafer som kan tillämpas mekaniskt.

Oberoende av vilken skuldkvot regeringarna eftersträvar bör de långsiktiga utsikterna för de offentliga finanserna lyftas fram i det finanspolitiska beslutsfattandet. Under valperioden som går mot sitt slut var färdplanen för hållbarhet en bra idé, men genomförandet och utnyttjandet av den var påfallande bristfälligt.

Statens revisionsverk har rekommenderat att regeringens årliga plan för de offentliga finanserna i högre grad ska behandla utsikterna för hållbara offentliga finanser, vid behov med stöd av ändringar i lagstiftningen. Tanken stämmer överens med det kunskapsunderlag som även EU-kommissionens förslag till reformpaket för EU-regelverket förutsätter.

Inte heller genomförandet av EU-förslaget skulle automatiskt leda till minskade skuldkvoter. I bästa fall kan dock kompatibla och ömsesidigt stödjande finanspolitiska styrinstrument på EU-nivå och nationell nivå styra och hjälpa det finanspolitiska beslutsfattandet i en hållbar riktning. Den oberoende övervakningen av finanspolitiken kommer även i fortsättningen att ha en viktig uppgift – som är till och med större än tidigare – i denna helhet.