I Finlands och i många andra länders grundlagar föreskrivs om rätten till en ren miljö. Trots detta är FN:s resolution i juli att erkänna ren miljö som en mänsklig rättighet betydande. Sambanden mellan miljörevision och mänskliga rättigheter har inte undersökts ordentligt. FN:s mål för hållbar utveckling kan ha en nyckelroll när det gäller att inkludera människorättsperspektiv i miljöfrågor. Miljörevisionerna kan påskynda rätten till en hälsosam miljö.
Skribent: Kira Nicole Kolesnik
Om någon hade frågat mig vad miljörevision är för ett år sedan, hade jag inte haft mycket att säga. Om någon hade frågat då vilket förhållandet mellan miljörevisionen och de mänskliga rättigheterna är skulle jag sannolikt ha haft ännu mindre att säga.
Statens revisionsverk leder som bäst revisionsmyndigheternas globala miljöarbetsgrupp (INTOSAI WGEA), som strävar efter att öka miljöpolitikens genomslag och främja en mer effektiv användning av offentliga medel. Nu när jag i ett års tid har dykt djupt in i miljörevisionens värld via INTOSAI WGEA är jag beredd att granska dessa frågor genom “glasögonen för mänskliga rättigheter”.
Vad är miljörevision?
De högsta revisionsmyndigheterna är oberoende offentliga organ som betraktar statsförvaltningen som redovisningsskyldig för användningen av offentliga medel. Internationellt avses med miljörevision utvärdering av verkställandet av miljöpolitiken. Revisionsmyndigheterna kan till exempel granska om staten har en plan för inriktning av den internationella klimatfinansieringen eller om finansieringen är effektiv. En utgångspunkt kan vara de åtaganden som gjorts inom ramen för Paris-avtalet.
Revisionsmyndigheterna kan granska miljöfinansieringen, efterlevnaden av lagstiftningen eller miljöåtgärdernas effektivitet. Revisionsmyndigheterna gör statsförvaltningen ansvarig för sin verksamhet och ger rekommendationer om hur verksamheten kan förbättras. På så sätt kan de påverka förverkligandet av en ren, hälsosam och hållbar miljö.
Under de senaste åren har miljön blivit ett allt viktigare revisionsobjekt, eftersom världen håller på att bli varse den allt allvarligare miljö- och klimatkrisen. Revisionsmyndigheterna har också utnyttjat FN:s hållbarhetsmål (SDG) som revisionstema och källa till revisionskriterier. Eftersom målen för hållbar utveckling är internationellt accepterade mål, är de också verktyg som sporrar att se elementen som anknyter till hållbar utveckling som omfattande, gränsöverskridande utmaningar.
Finns det ett inbördes samband mellan miljörevisionerna och de mänskliga rättigheterna?
Jag vågar påstå att det faktum att målen för hållbar utveckling har blivit allmänt integrerade i revisionerna och i synnerhet i miljörevisionerna främjar både miljöskyddet och de mänskliga rättigheterna. Detta beror på att målen för hållbar utveckling kan kombineras med tillgodoseendet av olika mänskliga rättigheter. Till exempel kan rätten till hälsa kopplas till följande miljörelaterade mål för hållbar utveckling: rent vatten och sanitet för alla (SDG 6), hållbar konsumtion och produktion (SDG 12), bekämpa klimatförändringarna (SDG 13), hav och marina resurser (SDG 14) samt ekosystem och biologisk mångfald (SDG 15). Dessutom anknyter målen för ekologiskt hållbar utveckling till rätten till en tillräcklig levnadsstandard; mat, vatten och bostad. Målen för hållbar utveckling förverkligar rätten till liv, vilken är den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna.
År 2022 var ett historiskt år när det gäller det inbördes sambandet mellan de mänskliga rättigheterna och miljön. I juli antog FN:s generalförsamling en resolution, där rätten till en ren, hälsosam och hållbar miljö erkändes som en mänsklig rättighet. Med andra ord lyfte resolutionen äntligen fram det faktum att miljöhänsyn gynnar både människor och natur. Målen för ekologiskt hållbar utveckling är av naturen även kopplade till tillgodoseendet av denna “nya” mänskliga rättighet.
Även om de mänskliga rättigheterna och miljön är oskiljaktigt sammanbundna med varandra, finns det ofta också spänningar i förhållandet mellan dem. Det är viktigt att lyfta fram också denna spänning. Människorättspolitiken har i årtionden varit mycket människocentrerad. Att till exempel prioritera de mänskliga rättigheterna som rör dricksvatten eller mat kan leda till överkonsumtion av naturresurser som inte är förnybara. Förhoppningen är att framtidens människorättspolitik och miljöåtgärder tar hänsyn till det nära sambandet mellan dessa två. I målen för hållbar utveckling beaktas detta inbördes samband i hög grad.
Har de mänskliga rättigheterna en plats i miljörevisionerna?
Det finns säkert många åsikter om huruvida människorättsperspektivet kan inkluderas i miljörevisionen. Jag påstår att det är möjligt att undersöka sambandet mellan de mänskliga rättigheterna och miljörevisionen och att FN:s mål för hållbar utveckling och deras koppling till de mänskliga rättigheterna kan vara till utmärkt hjälp.
Jag anser att vilken åtgärd som helst som granskar miljöfinansieringen, efterlevnaden av lagstiftningen eller miljöåtgärdernas effektivitet också främjar rätten till en ren, hälsosam och hållbar miljö, som nu äntligen erkänts. Att världen har vaknat till insikt och erkänt rätten till en hälsosam miljö och att målen för hållbar utveckling har blivit allmänt accepterade väcker hopp för framtiden.
Jag har arbetat ett år med miljörevision, så nu är jag lite bättre insatt i ämnet. Kanske till och med så mycket att jag utifrån min erfarenhet är intresserad av att utreda och undersöka förhållandet mellan mänskliga rättigheter och miljörevision. Min önskan är att även miljörevisionerna i fortsättningen främjar vår rätt till en ren, hälsosam och hållbar miljö.
Kira Nicole Kolesnik har verkat som projektsakkunnig vid sekretariatet för den globala arbetsgruppen för miljörevision, som leds av Statens revisionsverk. Hon har en magisterexamen i mänskliga rättigheter (LLM).