Samordningen av de sociala förmånerna och tjänsterna i anslutning till dem har vid sidan av att öka incitamentet för arbete varit ett centralt mål för beredningen av socialskyddsreformen. Man har redan under flera valperioder strävat efter att göra de offentliga servicesystemen och olika tillståndsprocesser mer fungerande bland annat genom att beakta kundernas behov och genom digitalisering. Revisioner av system som är åtskilda från varandra visar att förbättringar har gjorts, men det finns fortfarande mycket kvar att göra.
Det allmänna bostadsbidraget har blivit ett stöd framför allt för personer med låga förvärvsinkomster
Den parlamentariska kommittén som bereder reformen av den sociala tryggheten föreslog i sin mellanrapport den 16 mars 2023 en omfattande utredning om bland annat
hur bostadsbidraget bör fördelas på olika typer av hushåll som får understöd (låginkomsttagare, studerande, barnfamiljer av varierande typ) enligt kommungrupp eller pendlingsområde
huruvida det nuvarande förvärvsinkomstavdraget som tillämpas vid beräkningen av bostadsbidraget, dvs. den s.k. skyddade delen, har förbättrat bostadsbidragstagarnas utkomst, välfärd eller sysselsättning
hur en höjning av de maximala boendeutgifterna vid beräkningen av bostadsbidraget skulle påverka antalet mottagare av utkomststöd
vilka konsekvenser slopandet av förmögenhetsprövningen har haft.
Revisionsverkets revision svarar delvis på dessa frågor.1 Vid revisionen av det allmänna bostadsbidraget utreddes hur väl förvärvsinkomstavdraget som infördes i 2015 fungerar som ett incitament för deltidsarbete och ett sätt att minska den strukturella arbetslösheten. Förvärvsinkomstavdraget innebär att man från förvärvsinkomsterna för varje vuxen medlem i ett hushåll drar av 300 euro per månad vid beräkningen av bostadsbidragets belopp. Vid revisionen bedömdes också incitamentseffekterna av förvärvsinkomstavdraget och förenligheten mellan bostadsbidraget och studiepenningen eller utkomststödet.
På basis av revisionen har det allmänna bostadsbidraget efter införandet av förvärvsinkomstavdraget blivit en central stödform framför allt för hushåll med låga förvärvsinkomster.1 Avdraget ökar förvärvsarbetande stödmottagares inkomster och minskar därmed också behovet av utkomststöd. Detta har också varit målet för de skyddade delarna vid beräkningen av det allmänna bostadsbidraget och utkomstskyddet. Införandet av förvärvsinkomstavdraget vid beräkningen av bostadsbidraget ökade bostadsbidragets belopp för hushåll med förvärvsinkomster och ökade antalet hushåll som har rätt till allmänt bostadsbidrag. Åren 2015–2019 ökade andelen förvärvsarbetande av de som fick allmänt bostadsbidrag från 24 procent till 39 procent (figur 1). Studerande har inte inkluderats i siffrorna.1
Förvärvsinkomstavdraget uppmuntrar stödmottagarna till deltidsarbete – trots det täcks boendeutgifterna i stor utsträckning även med utkomststöd
Incitamentsfällor är till exempel situationer där arbetsinkomsten inte i betydande grad ökar de tillgängliga inkomsterna eller där sammanslagningen av arbets- och förmånsinkomster kräver särskild ansträngning av en person och eventuellt orsakar avbrott i inkomsterna.
Utifrån de exempelkalkyler som gjorts med SISU-mikrosimuleringsmodellen är deltidsarbete inte en incitamentsfälla för sådana hushåll som typiskt får allmänt bostadsbidrag.1 I och med förvärvsinkomstavdraget ökar deltidsarbetets sporrande effekt hos familjer med en vårdnadshavare som bor i huvudstadsregionen och som får arbetsmarknadsstöd. Inte heller bland ensamboende mottagare av arbetsmarknadsstöd uppstår någon incitamentsfälla med avseende på sysselsättningen om deras månadsinkomster är 100–2 000 euro i månaden (se figur 2). Utan förvärvsinkomstavdraget skulle deltagandeskatten för ensamboende arbetslösa i huvudstadsregionen närma sig 80 procent, dvs. den teoretiska gränsen för arbetslöshetsfällan, redan med en månadsinkomst på 600 euro.1
Enligt Statens revisionsverks beräkningar är deltidsarbete i och med förvärvsinkomstavdraget ekonomiskt mest lönsamt för högskolestuderande som får allmänt bostadsbidrag och studiepenning och för vilka deltagandeskatten är under 50 procent i hela landet.1 Trots dessa goda ekonomiska incitament för arbete borde de studerande kunna bedöma både hur deras egna inkomster påverkar studiepenningen och hur inkomsterna för de vuxna medlemmarna i hushållet påverkar det allmänna bostadsbidraget. Det är dock problematiskt för de studerande att man i besluten om det allmänna bostadsbidraget använder den kalkylerade medelinkomsten för hushållet för det kommande året, medan studiepenningen bestäms utifrån den studerandes personliga inkomster.1
Incitamenten för sysselsättning är bättre för dem som bor utanför huvudstadsregionen och som får bostadsbidrag än för dem som bor i huvudstadsregionen, i synnerhet för dem med låga förvärvsinkomster. Detta beror på att boendekostnaderna på andra håll i landet är lägre än i huvudstadsregionen, varvid utkomstskyddet för arbetslösa och det allmänna bostadsbidraget bättre räcker till för att täcka boendeutgifterna.
Boendeutgifterna täcks dock i anmärkningsvärd grad också med utkomststöd: knappt hälften av utgifterna för det grundläggande utkomststödet går för närvarande till stödmottagarnas boendeutgifter. Användningen av utkomststöd försvagar de ekonomiska incitamenten för arbete och den strikta behovsprövningen gör det mer byråkratiskt att arbeta. Om villkoren för att få bostadsbidrag skärps, måste boendeutgifterna allt oftare täckas med utkomststöd. Dyrt boende försvårar sålunda socialskyddsreformens mål att minska det långvariga behovet av utkomststöd.1
Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet tryggar den sociala bostadsproduktionen
Den statsunderstödda produktionen av ARA-bostäder till rimligt pris kompletterar utbudet av marknadsbestämda bostäder och jämnar ut konjunkturerna. Avtalen mellan staten och de stora städerna om markanvändning, boende och trafik (MBT) har konstaterats vara ett fungerande sätt att genomföra en långsiktig bostadspolitik. En av parterna i MBT-avtalen, Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (ARA), beviljar understöd, bidrag och borgen för bostadsproduktion till rimligt pris. ARA styr och övervakar också användningen av ARA-bostadsbeståndet.
Utifrån en revision av ARA:s verksamhet har målen för MBT-avtalen och de resultatmål som ställts upp för ARA uppnåtts väl, men ARA:s finansieringsinstrument motsvarar inte till alla delar byggherrarnas och finansiärernas behov.2 Befolkningstillväxten, de förmånliga hyrorna och den låga bostadsomsättningen håller uppe efterfrågan på ARA-bostäder. I synnerhet i stora städer är det svårt att svara på efterfrågan på social bostadsproduktion med fritt finansierad bostadsproduktion och rådande hyresnivåer. I flera städer är det dessutom brist på tomter som lämpar sig för produktion av bostäder till rimligt pris. ARA beviljar med vissa undantag dock inte räntestödslån till sådana medelstora landskapscentrum med 50 000–100 000 invånare, där befolkningen inte ökar. Hyreshusbolagen i sådana städer har mycket begränsade möjligheter att finansiera investeringar i nybyggnad och ombyggnad.2
Revisionsverkets rekommendationer för beredning av reformen av den sociala tryggheten och främjande av den sociala bostadsproduktionen
Man drar upp riktlinjer för i vilken mån utkomsten för personer med låga förvärvsinkomster stöds med allmänt bostadsbidrag och i vilken mån med andra förmåner.1
Man utvecklar lösningar som minskar behovet av utkomststöd, som är avsett att beviljas tillfälligt och i sista hand, för att stödja boendet.1
I regeringens propositioner inkluderas bedömningar av reformernas mål och deras statsekonomiska effekter och övriga effekter samt alternativa sätt att genomföra reformerna.1
För att främja den sociala bostadsproduktionen utreds behovet av och möjligheterna att finansiera hyreshusbolag i medelstora landskapscentrum med ARA:s räntestödslån.2
Kommunanvisningen av personer som får internationellt skydd och uppföljningen av placeringen har förbättrats, och personer som behöver tillfälligt skydd har rätt till en hemkommun
För att göra asylprocessen smidigare har kommunanvisningen av personer som får internationellt skydd och förflyttningen från förläggningarna till kommunerna utvecklats målinriktat och den har utvärderats heltäckande i samband med reformen av integrationslagen (936/2022, RP 208/2022 rd). Detta framgår av uppföljningen av revisionen med samma tema (2/2018). Utvecklingsåtgärderna har fokuserats på mottagningsprocessen, de kalkylmässiga ersättningarna, anvisandet av kvotflyktingar till kommunerna samt förbättrandet av informationstillgången. Dessutom har uppföljningen och rapporteringen av placeringen i kommunerna förbättrats under de senaste åren. Vid uppföljningen kunde man dock inte förvissa sig om att de nuvarande informationssystemen stödjer informationsutbytet mellan olika aktörer i tillräcklig grad. I samband med samma uppföljning utreddes också hur Europeiska unionens direktiv om tillfälligt skydd, som trädde i kraft den 4 mars 2022, har genomförts i Finland. Direktivet är avsett för personer som flyr kriget i Ukraina. Processen för tillfälligt skydd är lättare och snabbare än ett asylförfarande. En åtgärd i verkställandet av direktivet var de ändringar i integrationslagen och mottagningslagen som trädde i kraft den 1 mars 2023, på basis av vilka staten betalar kommunerna och välfärdsområdena ersättning för ordnandet av tjänster för de personer som får tillfälligt skydd och som anvisats hemkommun. Personer som får tillfälligt skydd kan ansöka om hemkommun när de har vistats i Finland i ett år. Beredningen av lagändringarna påskyndades av den utredning som färdigställdes våren 2022 (VN/6332/2022) om rätten till hemkommun för personer som får tillfälligt skydd. I NTM-centralernas mål för kommunplatser 2023 har man också beaktat personer som får tillfälligt skydd.3 Under våren 2023 bereder miljöministeriet dessutom ett utkast till regeringsproposition, där det föreslås att personer som fått tillfälligt skydd skulle kunna tilldelas statsstödda bostäder oberoende av längden på det beviljade uppehållstillståndet. Syftet med propositionen är att bidra till bostadsarrangemangen i kommuner med personer som flytt kriget i Ukraina.
Revisionsverket anser att hela systemet för kommunanvisning av personer som får internationellt skydd kan utvärderas tillförlitligt först efter att integrationslagen har trätt i kraft 2025.
Tillståndsprocesserna för arbetsrelaterad invandring har blivit snabbare, men processerna för familjeåterförening och erhållande av yrkesrättigheter inom social- och hälsovården är fortfarande långsamma
Sedan 2003 har det nämnts i regeringsprogrammen att främjande av arbetsrelaterad invandring är ett sätt att stärka ekonomin och förbättra situationen i branscher som lider av arbetskraftsbrist. Revisionsverket utredde de administrativa processerna inom servicesystemet för arbetsrelaterad invandring.4 Utifrån revisionen har arbetstillståndsprocesserna utvecklats målmedvetet efter att förvaltningen av arbetsrelaterad invandring överfördes till arbets- och näringsministeriet 2020. Tillståndsprocesserna har påskyndats genom bland annat automatisering och ökade personalresurser. Behandlingen av uppehållstillstånd för specialsakkunniga och tillväxtföretagare och behandlingsprocessen för deras familjemedlemmar uppnådde den målsatta tiden på två veckor 2021. I juni 2022 infördes en så kallad expressfilstjänst och D-visum för dem.4
D-visumet antogs stödja genomförandet av expressfilen på så sätt att specialsakkunniga och tillväxtföretagare samt deras familjemedlemmar kan resa till Finland genast efter att uppehållstillstånd har beviljats. Enligt myndigheternas bedömning är den tidsmässiga besparingen i tillståndsprocessen ungefär en till två veckor och den kan realiseras endast om man ansöker om ett långvarigt visum samtidigt som man ansöker om uppehållstillstånd i e-tjänsten. På basis av revisionen har expressfilen och D-visumet inte i initialskedet ökat den arbetsrelaterade invandringen i förväntad omfattning och det finns skäl att i fortsättningen bedöma kostnadsnyttan av dem. Å andra sidan har andra arbetstagare och företagare som flyttar till Finland inte tillgång till expressfilstjänsten, utan för dem gäller en betydligt långsammare tillståndsprocess i två steg. År 2022 räckte det i genomsnitt tio veckor för arbetstagare att få arbetsrelaterat uppehållstillstånd. För sjukskötare och närvårdare räcker tillståndsprocessen från fem–sex veckor till flera månader. I Nyland har tillståndsprocessen påskyndats efter att man hösten 2021 avstod tillfälligt från tillgångsprövningen för flera yrken inom social- och hälsovården.4
Uppehållstillstånd på grund av familjeband för familjemedlemmar till en person som lagligen vistas i Finland förutsätter att den sökandes försörjning i Finland är tryggad. Om familjen exempelvis består av två vuxna och två minderåriga barn, krävs för försörjningen en nettoinkomst på sammanlagt 2 600 euro per månad. Trots att inkomstgränserna inte är absoluta, kan de utgöra ett betydande hinder för utlänningar i många yrken. Ansökningsprocessen för familjemedlemmar till arbetstagare fördröjs dessutom mest av behovet av utredningar och auktoriserade dokument samt av muntliga höranden av de sökande vid beskickningarna. Vid revisionen konstateras att en mer omfattande utkontraktering av arbetsuppgifter som gäller tillståndsärenden, höranden av sökande på distans och certifiering av arbetsgivare påskyndar de sökandes och arbetsgivarnas uträttande av ärenden och sparar resekostnader för de sökande. Ändringarna i utlänningslagen, som trädde i kraft den 23 februari 2023, gör det möjligt att införa dessa åtgärder.4
Vid revisionen fungerade social- och hälsovårdsbranschen som exempelbransch. Enligt uppskattningar skulle social- och hälsovårdsbranschen behöva tusentals utländska arbetstagare årligen. Den arbetsrelaterade invandringen försvåras dock av att personer som har genomgått social- och hälsovårdsutbildning utanför EU- och EES-området först måste beviljas rätt till yrkesutövning av Valvira innan arbetsrelaterat uppehållstillstånd kan beviljas. Åren 2018–2021 beviljades årligen 400–500 personer rätt till yrkesutövning inom social- och hälsovården. För att få rätt att utöva yrket krävs att den sökande visar upp ett intyg över tillräckliga språkkunskaper för Valvira, men det ankommer på arbetsgivaren att se till att personen har de språkkunskaper som behövs för uppgiften. Dessutom kan Valvira kräva att den sökande vidtar ersättande åtgärder eller genomgår tilläggsstudier. För dem som genomgått läkar- eller tandläkarutbildning har det ordnats en behörighetsväg, men sjukskötarna kan för närvarande få behörighet enbart genom enskilda projekt. Finansieringen av behörighetsutbildningen har dock inte varit permanent.4
Revisionsverkets rekommendationer om främjande av arbetsrelaterad invandring
Man stärker och etablerar rådgivnings-, handlednings-, integrations- och etableringstjänsterna för arbetsrelaterade invandrare i hela landet.4
Man utreder och korrigerar bristerna i kunskapsunderlaget för arbetsrelaterad invandring så att den information som beskriver orsaken till uppehållstillståndet kan kombineras med annan nationell registerinformation.4
Man genomför förslagen om finansiering, utveckling och etablering av behörighetsutbildning för utländsk arbetskraft i den strategiska färdplanen 2022–2027, som utarbetats av arbetsgruppen för att trygga tillräcklig personal och tillgången till arbetskraft inom social- och hälsovården.4
Utbildnings- och coachningstjänster som ordnas av kommunerna är en väg in i arbetslivet för unga
Syftet med reformen av yrkesutbildningen, som trädde i kraft 2018, var att förnya yrkesutbildningen till en kunskapsbaserad och kundorienterad helhet. Vid uppföljningen av revisionen av beredningen och genomförandet av reformen (2/2021) utreddes hur ett sysselsättningsstödjande utbildningsutbud har främjats, hur arbetsgivarnas engagemang i inlärningen på arbetsplatserna har kartlagts och hur kunskapsunderlaget som ligger till grund för finansieringslösningarna har stärkts.5 Utifrån uppföljningen har utbildningsförvaltningens åtgärder främjat yrkesinstitutens möjlighet att erbjuda sysselsättningsstödjande utbildningshelheter. Bland annat har allokeringen av finansieringen effektiviserats i viss mån och man har börjat göra innehållet i yrkesexamina mer flexibelt än i nuläget. Man har utvecklat kunskapsunderlaget för finansieringen, som grundar sig på yrkesutbildningens verkningsfullhet, genom att automatisera insamlingen av respons från elever och arbetshandledare samt genom att förbereda utnyttjandet av informationen i det nationella inkomstregistret vid produktionen av information om de utexaminerades placering i arbete eller utbildning. Även kunskapsunderlaget om arbetsplatsernas engagemang har förbättrats och ett pilotprojekt om fördelarna med utbildningsersättning pågår. Trots att utvecklingen har varit positiv, ska anordnarna av yrkesutbildning vidareutveckla utbudet av tjänster och utbildningar utgående från arbetslivets behov.5
I slutrapporten för utvecklingsprojektet för samarbetet inom utbildningen på andra stadiet och anordnarstrukturen föreslogs hösten 2022 att anslaget för yrkesutbildning fördelas på två finansieringskanaler: finansiering av läropliktsutbildningen och finansiering av kontinuerligt lärande. Beslut om fördelningen av anslaget skulle fattas årligen i statsbudgeten. En separering av anslaget skulle stärka grundfinansieringen av läropliktsutbildningen och förenkla bestämningsgrunderna för finansieringen av yrkesutbildningen. En separering av finansieringen skulle också skapa förutsättningar för att reformera grunderna för finansieringen av kontinuerligt lärande så att de bättre än i nuläget skulle beakta målen för utbildningen för befolkningen i arbetsför ålder och näringslivets behov. Likaså skulle man kunna säkerställa att det skulle vara lönsamt att ordna även utbildningshelheter som är mindre än en examensdel.
Den verkstadsverksamhet som i huvudsak ordnas av kommunerna ska med hjälp av coachning förbättra de ungas livskompetens och färdigheter att komma in på en utbildning, slutföra utbildningen och därefter komma in på den öppna arbetsmarknaden eller få tillgång till annan service som de behöver. Utifrån uppföljningen av revisionen av ungdomsverkstäderna och det uppsökande ungdomsarbetet strävar man med verkstadsverksamheten och uppföljningen av den efter att säkerställa att i synnerhet unga som står utanför utbildning och arbetslivet kan delta i ungdomsverkstäderna.5 I verkstäderna inleddes ett nytt samarbete med utbildningsanordnarna efter att lagen om utbildning som handleder för examensutbildning trädde i kraft 2022. Utvidgningen av den allmänna läroplikten fram till 18 års ålder kan dock ha en större effekt än enskilda åtgärder under de närmaste åren, eftersom den kan antas öka antalet unga som avlagt examen på andra stadiet. Vid uppföljningen förblev det oklart på vilket sätt fördelningen av understöden för uppsökande ungdomsarbete till de kommuner som är i störst behov av dem har förbättrats. Utifrån statistiken kan man på ett tillförlitligt sätt bedöma huruvida understöden fördelas i tillräcklig grad enligt servicebehovet.6
De komplicerade och splittrade servicesystemen försvårar styrningen och hanteringen av systemen
Många offentliga servicesystem och deras förvaltningsstrukturer är komplicerade och splittrade. Tjänster produceras av flera aktörer inom olika förvaltningsområden, en del riksomfattande och en del regionalt eller lokalt. Det finns ofta oklarheter och överlappningar i tjänsteproducenternas uppgifter och ansvar även ur deras eget perspektiv, detsamma upplever de som använder tjänsterna. Komplicerade och splittrade servicesystem är svåra att hantera och styra. Det är svårt att verkställa de mål och uppgifter som fastställts för ett system och samarbetet mellan aktörerna och informationsutbytet är inte smidiga. Detta har framgått av flera revisioner.4, 7–9
De ansvariga instanserna har redan länge känt till hur komplicerat det offentliga systemet för företagstjänster är. Man har försökt förtydliga systemet bland annat genom att göra tjänsterna elektroniska, genom att bygga upp servicehelheter, servicevägar och informationssystem, genom att främja samarbetet mellan tjänsteproducenterna och genom att främja informationsutbytet. Utifrån revisionen har man fått till stånd förbättringar, men åtgärder som fokuserar på en enskild delhelhet eller tjänst löser inte problemen med hela systemets funktionalitet och styrbarhet.7
Problemet med företagsservicesystemets hanterbarhet åskådliggörs också av att systemet styrs och utvecklas aktörsspecifikt och koordineringen av helheten är knapp. Vid revisionen framkom att man på basis av mål som ställts upp på kort sikt och prestationsbaserade indikatorer inte kan dra några slutsatser om resultatet av servicesystemets verksamhet. Dessutom är det inte möjligt att bedöma lönsamheten och produktiviteten i produktionen av tjänster, eftersom det inte finns information att tillgå om de arbetstidsresurser som använts för offentliga företagstjänster. Det finns också problem med användbarheten av informationen och det gemensamma kundhanteringssystemet för producenter av företagstjänster. Revisionsverket rekommenderar att styrningen av systemet för företagstjänster och aktörernas arbetsfördelning preciseras samt att utvecklingen av verksamhetsindikatorer och datasystemen fortsätter.7
Digitaliseringen är också en viktig komponent i de riksomfattande målen för social- och hälsovården. I målen betonas välfärdsområdenas samarbete särskilt i reformen av klient- och patientdatasystemen samt utvecklingen av informationsproduktionen inom social- och hälsovården som ett ledningsverktyg.8 På basis av revisionen är sambandet mellan uppföljningen av måluppfyllelsen och styrningen dock ännu oklart. I den så kallade nationella hybridstyrningsmodellen för social- och hälsovården, som är under utveckling, kombineras verktygen för norm-, resurs- och informationsstyrning. Revisionen rekommenderar att man som stöd för digitaliseringen av social- och hälsovården fastställer en nationell vision samt konkreta mål och uppföljningsindikatorer.8 Social- och hälsovårdsministeriet inledde tillsammans med välfärdsområdena ett strategiarbete för informationshantering och digitalisering inom social- och hälsovården våren 2023. I strategiarbetet utarbetar man gemensamma mål och utvecklingsprioriteter för digitaliseringen samt avtalar om metoder, åtgärder och uppgiftsfördelning för de kommande tio åren.
På basis av uppföljningen av revisionen av digitaliseringen av undervisnings- och lärandemiljöerna i allmänbildande utbildning har aktörernas ansvar och uppgifter inte ändrats efter revisionen i enlighet med revisionsverkets rekommendationer.9 Man har börjat sammanställa och förnya digitaliseringens styrnings- och verksamhetsmodeller på ett övergripande sätt, men arbetet har avancerat långsamt. Däremot har arbetet med att utveckla informationshanteringsarkitekturen inom digitaliseringen gått framåt mer målmedvetet. Revisionsverket anser det vara viktigt att styrningen och utvecklingen av digitaliseringen av den allmänbildande utbildningen stärks mellan ministerierna, ämbetsverken och kommunerna med hjälp av struktur-, resurs-, informations- och utvärderingsstyrning på så sätt att de materiella och immateriella resurserna beaktas.9
Man bör fästa större vikt vid kundernas behov och regionala särdrag i utvecklingen av offentliga tjänster
Utifrån revisionen är tillgången till offentliga företagstjänster och serviceutbudet i allmänhet på en god nivå, men det finns regionala skillnader i utbudet av tjänster och tjänster erbjuds i för hög grad från tjänsteproducenternas utgångspunkt.7 I synnerhet i Nyland finns det för lite offentliga företagstjänster att tillgå i förhållande till behoven. Dessutom ses reformen av arbets- och näringstjänsterna 2024 (L 380/2023), som genomförs i början av 2025, som en potentiell risk för informationsutbytet och samarbetet mellan aktörerna i systemet för företagstjänster samt för systemstyrningen . Om samordningen av tjänsterna försvåras, kan det förekomma regionala variationer i både tjänsternas kvalitet och innehåll.7
Iakttagelser om beaktandet av kundbehoven gjordes också vid revisionen av de elektroniska Suomi.fi-tjänsterna.10 Organisationer inom den offentliga förvaltningen är i regel skyldiga att använda Suomi.fi-tjänsterna. Syftet med tjänsterna är att förbättra tillgången till och kvaliteten på offentliga tjänster samt stödja effektiviteten i den offentliga förvaltningens verksamhet. Av de åtta Suomi.fi-servicehelheter som behandlades vid revisionen användes tre mer omfattande inom den offentliga förvaltningen under revisionen. Som helhet har ibruktagandet av tjänsterna blivit något smidigare, men behovet av att utveckla tjänsterna diskuteras inte tillräckligt med användarorganisationerna och prioriteringen av utvecklingsobjekten är inte transparent. Revisionen rekommenderar att utvecklingen av tjänsterna inriktas på väsentliga behov och användningsfall, som i sista hand återspeglas på tjänsternas slutanvändare, dvs. medborgare och företag. Dessutom bör den strategiska styrningen av Suomi.fi-tjänsterna förtydligas och en mer systematisk och förutseende utveckling av tjänsterna säkerställas även med hjälp av finansiering.10
Utmaningarna med digitaliseringen av servicesystemet tas också upp vid revisionen av social- och hälsovårdens informationssystem.8 Välfärdsområdenas utgångspunkter är olika i reformens initialskede: i vissa välfärdsområden har informationssystemen redan förenhetligats, i andra områden är informationssystemen splittrade. Situationen under förändringsskedet har följts upp intensivt och som stöd för genomförandet av reformen utarbetades en färdplan för 2021–2023. En av färdplanens delar är verkställandet av de centrala uppgifterna inom ICT-beredningen. Fem samarbetsområden har bildats av välfärdsområdena och deras uppgift är områdesvis samordning och utveckling samt områdesvist samarbete inom social- och hälsovården. Målet är att de viktiga informationssystemen, framför allt klient- och patientdatasystemen, ska förenhetligas på samarbetsområdesnivå. Välfärdsområdena anser att styrningen som sådan har räckt till i förändringsskedet, men skillnaderna mellan välfärdsområdena har inte beaktats i tillräcklig utsträckning. På basis av revisionen har den riksomfattande ICT-styrningen inte i tillräcklig utsträckning uppmuntrat områdena till ömsesidigt samarbete, och stödet för samarbetet mellan samarbetsområdena bör stärkas. Datasystemsamarbetet mellan områdena sker också via inhouse-bolag, såsom DigiFinland. Revisionen rekommenderar att de riksomfattande digitala tjänsterna inom social- och hälsovården samordnas enligt områdenas behov.8
Revisionsverkets rekommendationer för utveckling av servicesystemen
Hanteringen av helheten av offentliga servicesystem, såsom social- och hälsovården, företagstjänsterna och utbildningstjänsterna, förbättras genom att arbetsfördelningen mellan de organisationer som verkar inom systemen preciseras samt genom att norm-, resurs- och informationsstyrningen förtydligas och förenhetligas.7–10
Tjänsterna och digitaliseringen av dem utvecklas systematiskt och med framsyn. Detta förutsätter identifiering och beaktande av väsentliga kundbehov och regionala särdrag samt en stabil finansieringsbas.7–10
