Statens revisionsverks årsberättelse till riksdagen 2010

Huvudsakligt innehåll

I Statens revisionsverks berättelse om sin verksamhet följs på basis av revisionsutskottets betänkanden upp hur de av riksdagen godkända ställningstagandena har förverkligats. Uppföljningen av ställningstagandena upphör, när i saken har vidtagits tillräckliga åtgärder eller när saken är varaktig till sin natur, och ämnesområdet därför utgör en viktig del av verkets revisionsverksamhet. Uppföljningen de ställningstaganden som anknyter till genomförandet av produktivitetsprogrammet samt till utvecklandet av den offentliga förvaltningens IT-verksamhet kommer således i fortsättningen att ske som en del av verkets fortlöpande revisionsverksamhet.

På basis av riksdagens ställningstagande till statens kassahantering infördes i budgeten möjligheten att under vissa förutsättningar avstå från att lyfta ett på momentet budgeterat lån. Efter detta har tillsatts en arbetsgrupp, som har berett ett utkast till regeringsproposition om ändring av grundlagens 84.2 §. Utkastet till regeringsproposition beaktar målsättningarna för riksdagens ställningstagande.

Utvecklandet på ministerienivå av den offentliga förvaltningens IT-verksamhet har sammanförts till finansministeriet i det år 2009 startade programmet för att påskynda elektronisk kommunikation och demokrati. I fråga om utvecklandet av IT-verksamheten anser revisionsverket det vara viktigt att finansministeriets resurser inriktas på strategisk ledning av IT-verksamheten och utvecklande av lagstiftningen så, att verksamheten mellan flera ministerier svarar mot målsättningarna i statens produktivitetsprogram.

Att sörja för produktivitetsutvecklingen på den offentliga sektorn är synnerligen viktigt med tanke på folkhushållets funktion, emedan den offentliga servicesektorn utgör nära en femtedel av den finländska nationalekonomin. Problemet med statens produktivitetsprogram är, att man med statens produktivitetsprogram inte väsentligt förmår inverka dämpande på kostnadstrycken i den offentliga ekonomin. Svagheten med motiveringarna till statens produktivitetsprogram är att i de kalkyler som baserar sig på situationen i den offentliga ekonomin som helhet inte har beaktats den statliga och den kommunala sektorns fristående inverkan. Kommunsektorn är i avgörande ställning både i fråga om sin personalstyrka och utgiftsökningen, när man går in för att svara på utmaningarna för den offentliga ekonomin genom att utveckla produktiviteten. I statens produktivitetsprogram har inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet åt det, att personalen skulle minska tack vare produktivitetshöjande åtgärder. I praktiken har man ofta varit tvungen att minska på antalet årsverken före inverkningarna av produktivitetsåtgärden har hunnit realiseras, eftersom en minskning av eurobeloppet har införts i anslagsramen i förväg. I statens budgetekonomi är det nödvändigt att samordna de tillgängliga resurserna och målsättningarna angående verksamheten. Samordningen sker i resultatstyrningen genom att de målsättningar som uppställs för verksamhetens effekter och serviceförmåga anpassas till de krav som ställs på utvecklande av lönsamhet och produktivitet. Resultatstyrningen bör således utnyttjas på ett sätt som möjliggör att regeringens strategiska och samhällspolitiska målsättningar omvandlas till en konkret och realistisk verksamhet i praktiken under medvetenhet om kostnaderna. Produktivitetsåtgärderna i statens egen verksamhet räcker inte till för behovet att effektivera hela den offentliga ekonomin och serviceproduktionen. Av denna anledning bör produktivitetsarbetet på den offentliga sektorn utsträckas också till kommunernas verksamhet och ekonomi.

Med hjälp av politikprogram har stötts samverkan mellan åtgärder som överskrider sektorgränserna när de har beretts och förverkligats. På grund av de problem som är förknippade med de grundläggande förutsättningarna för det nuvarande sättet att genomföra politikprogrammen och med de åt programledningen givna verktygen för påverkan är det inte motiverat att fortsätta politikprogrammen under nuvarande realiseringsförutsättningar. Vid sidan av politikprogrammen eller i stället för dem borde för den horisontella beredningen utvecklas nya sätt för integration.

Betydelsen av ett horisontellt styrningssystem och kostnadsmedvetenhet lyftes understruket fram vid den revision som gällde planeringen av markanvändningen. På samhällsstrukturen inverkar åtgärder på flera olika sektorer, men att förenhetliga samhällsstrukturen har gjorts till ett ansvar enbart för miljöministeriet. Det omfattande byggande som riktar sig utanför det planlagda området i tillväxtcentra, i synnerhet i huvudstadsregionen, och att redan planlagda tomter står obebyggda, splittrar samhällsstrukturen, vilket orsakar betydande utgifter för den offentliga ekonomin och stigande miljökostnader till följd av en ökad trafik.

Perspektiven på kostnadsmedvetenhet och verksamhetens effekter har accentuerats i de revisionsobservationer som berör både utnyttjandet av nationella möjligheter i Europeiska Unionen och lagstiftningens kvalitet. Ur perspektivet för ett kostnadseffektivt utnyttjande av de nationella möjligheterna i Europeiska Unionen vore det skäl att granska, med beaktande av Finlands ställning som nettobetalare i Unionen, huruvida målsättningarna för region- och strukturpolitiken för Finlands del kunde förverkligas effektivare med nationella åtgärder än med stöd som förverkligas genom unionens budget och program. Skattestöden åt allmännyttiga samfund har inte samordnats med de nya offentliga stödsystemen på skilda sektorer, varför sett ur perspektivet för lagstiftningens kvalitet och skattesystemets täckningsgrad både lagen om stiftelser (109/1930) och regleringen av beskattningen av allmännyttiga samfund i inkomstskattelagen (1535/1992) borde reformeras. Vid reformen bör beaktas de principer som framhåller en bättre reglering, klarhet i lagstiftningen och lagstiftningens baserande på fakta samt målsättningen att skattesystemet bör vara täckande.