Det statsfinansiella ramsystemets effektivitet – Ramsystemet kan begränsa utgifterna, men även andra parallella finanspolitiska regler behövs

Revisionen granskade statsekonomins ramsystem, som är den mest betydande nationella finanspolitiska regeln. Ramsystemet har som syfte att begränsa statens utgiftsökning. Ramregeln är också ett redskap för att uppnå andra finanspolitiska mål.

Under det nuvarande ramsystemet har statens andel av hela den offentliga sektorns ramutgifter utgjort cirka 35–40 procent. Med ramsystemet kan man begränsa ökningen av statens utgifter, men systemet är inte tillräckligt omfattande för att begränsa utgiftsökningen i den offentliga ekonomin.

Ramregeln har visat sig vara ett konkret och nyttigt verktyg vid prioriteringen av utgiftsbeslut. Den bidrar till att bevara den utgiftsnivå som fastställts i början av valperioden i och med att endast sådana ändringar som ramregeln tillåter är möjliga.

Vissa oklarheter om hur ramregelns principer ska tolkas framkom i samband med granskningen.  Dessa hänför sig till exempel till att tilläggsbudgetarna under valår hamnar utanför ramen efter regeringsansvarets övertagande, samt till sådana utgifter som inte ingår i ramen.

Utgiftsregeln borde fastställas konsekvent i förhållande till regeringsprogrammets övriga mål och till EU:s finanspolitiska mål. Om utgiftsregeln har fastställts så att konsekvensen är beroende av hur de övriga målen uppnås, såsom ekonomisk tillväxt och sysselsättning, borde utgiftsregeln omprövas under regeringsperioden om dessa mål inte uppnås. Man borde särskilt se till att utgiftsregeln är kopplad till statens inkomster. Att beakta inkomsterna möjliggör att både utgifts- och inkomstpolitiken skulle kunna fungera som en helhet, vilket skulle ge förutsägbarhet på kort sikt.