Utgångspunkten för rapporten är regelramverket för finanspolitiken under den inledda valperioden samt finanspolitikens målsättningar i förhållande till föregående valperiod.
Huvudsakligt innehåll
Denna särskilda berättelse till riksdagen innehåller en rapport vid mitten av valperioden om den granskning och övervakning av finanspolitiken som revisionsverket har utfört under valperioden 2011-2014. Utgångspunkten för rapporten är regelramverket för finanspolitiken under den inledda valperioden samt finanspolitikens målsättningar i förhållande till föregående valperiod.
Utgiftsregeln i regeringsprogrammet och således valperiodens ram är en central del av finanspolitikens regelramverk. Under de tidigare valperioderna har man höjt ramnivån för att verkställa i regeringsprogrammet inskrivna reformer. Under den innevarande valperioden har ramnivån däremot sänkts jämfört med den föregående valperiodens sista rambeslut samt ännu på nytt i samband med rambeslutet på våren 2012. Trots detta förefaller det i ljuset av prognoserna på hösten 2012 starkt vara så, att det i regeringsprogrammet inskrivna underskotts- och skuldmålet inte kommer att uppnås under valperioden 2011−2014. Det kan emellertid konstateras, att under den innevarande valperioden är sambandet mellan utgiftsregeln och de i regeringsprogrammet inskrivna balansoch skuldmålen klarare än tidigare. Dessutom ökar beredskapen att sänka ramnivån trovärdigheten i regeringens finanspolitik.
Inom ramarnas utrymme har man förmått göra mer omallokeringar än tidigare och förbättra samordningen av regeringsprogrammetsstrategiska mål och ramarna. Här finns ändå alltjämt klart rum för utveckling, så att regeringen ska ha ett så enhetligt och ekonomiskt sett realistiskt strategibeslut som möjligt. Hållbarhetsgapet i den offentliga ekonomin och balanseringen av statsfinanserna förutsätter också i fortsättningen att reformer förverkligas med omallokeringar. Av denna anledning är det viktigt, att det finns klara spelregler för omallokeringarna. För omallokeringen och anpassningen av utgiftsnivån bör göras kartläggningar av utgifterna, vilket förutsätter en noggrann översyn av utgiftsgrunderna och utgiftsstrukturen.
Av de offentliga tjänsterna är merparten utgifter för kommunerna. Dessa utgifter styrs av ramarna för statsfinanserna endast genom de statsandelar som ingår i ramsystemet. Den snäva täckningsgraden för ramarna för statsfinanserna är alltjämt ett problem ur perspektivet för svar på hållbarhetsutmaningen i den offentliga ekonomin.
Den finländska kommunsektorn har i ljuset av nuvarande praxis svag beredskap att medverka till den offentliga ekonomins långsiktiga hållbarhet. Kommunsektorn har framhållit att statens åtgärder är den centrala anledningen till osäkerheten i kommunekonomin. Revisionsverket anser att särskild uppmärksamhet i fortsättningen bör ägnas åt att bedöma de kommunalekonomiska konsekvenserna av nya uppgifter som ges kommunerna i regeringens propositioner. I detta sammanhang bör bedömas de nya uppgifternas ekonomiska konsekvenser ur synvinkeln för kommuner med olika inkomst- och kostnadsstruktur.
Strävandena att dämpa stegringen av kommunernas utgifter har hittills inte lyckats, men många viktiga reformer är ännu på hälft. Det basserviceprogram som bereds i samband med rambeslutet innehåller en uppskattning av utvecklingsutsikterna i den kommunala ekonomin och förändringarna i verksamhetsomgivningen. Basserviceprogrammet innehåller också åtgärder i syfte att balansera kommunernas utgifter och inkomster. Utvecklande av basserviceprogrammets roll i styrningen av kommunerna kunde förbättra förutsebarheten på kommunsektorn.
I den offentliga ekonomin råder ett hållbarhetsgap och att fylla igen det bör vara i central ställning när målsättningarna för finanspolitiken uppställs. De bedömningar av hållbarhetsgapet i den finländska offentliga ekonomin som under år 2012 har presenterats av olika organ avviker avsevärt från varandra, men existensen av ett hållbarhetsgap som kräver politiska åtgärder är ändå obestridlig. I de uppskattningar av hållbarhetsgapet som har presenterats under hösten 2012 är den osäkerhet som är förenad med utgångsläget för kalkylerna särskilt stor. Av denna anledning är det skäl att ägna uppmärksamhet förutom åt enskilda punktuppskattningar också åt kalkylernas bakgrundsantaganden och i synnerhet åt de bakomliggande strukturella faktorerna.
Det är svårt att fylla igen hållbarhetsgapet enbart med direkta åtgärder för anpassning av finanspolitiken. För att fylla igen hållbarhetsgapet och stabilisera den offentliga ekonomin behövs strukturella reformer som förlänger arbetskarriärerna, stärker ekonomins tillväxtpotential, förbättrar kostnadseffektiviteten i den offentliga serviceproduktionen samt främjar konkurrensen. Det av regeringen påbörjade programmet för sund konkurrens bör brett och snabbt verkställas på alla dess delområden. Utöver detta behövs också nya åtgärder i syfte att främja konkurrensen i synnerhet på servicesektorn.
Bilagefiler
